Hatet mot fadern var navet i hans liv

W.G. Sebald.
Foto: Eamonn McCabe
Anders Olsson är poet, professor em i litteraturvetenskap och ledamot av Svenska Akademien.
Foto: ERIK SIMANDER/TT / TT NYHETSBYRÅN

2001 dog den tyske exilförfattaren W.G. Sebald i en bilolycka. Han blev 57 år gammal och lämnade efter sig en rad framstående romaner och essäer. 

Anders Olsson går på jakt efter den hudlösa, hypersensitiva människan bakom verken med hjälp av Carole Angiers nya biografi. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det var rätt sent i livet som den tyske exilförfattaren W.G. Sebald skördade frukterna av sitt enastående arbete. När han tragiskt omkom i en bilolycka utanför Norwich i december 2001 stod han på toppen av sin karriär. Sedan ”Utvandrade” kom ut 1992 hade han fått världens ögon på sig som den tyska samtidsprosans stora namn och hans underbara vallfärd ”Saturnus ringar” ett par år senare skulle befästa den bilden.

Det var bara det att han avskydde alla ärebetygelser och tvivlade på allt han gjorde, det var hans natur. Bara under svåra mödor hade han till sist lyckats slutföra det som skulle bli hans mest spektakulära bok, mästerverket ”Austerlitz”. Sebald var då bara 57 år gammal, men en mycket trött man med hjärtproblem. 

Det fatala var att han var en synnerligen otillförlitlig bilförare, som flera gånger råkat ut för smärre olyckor på vägen. Det som var en av hans stora tillgångar som författare, den fritt strövande tanken som lämnar alla givna spår i terrängen, blev förödande när han satte sig framför ratten. I en kurva körde han rakt in i ett 38 ton tungt lastfordon. Dottern som satt bredvid honom klarade sig, men själv dog han i en hjärtattack.

Om detta och så mycket mer berättar Carole Angier i den första, mycket emotsedda biografin om författaren, ”Speak, silence. In search of W. G. Sebald” som kom i år. Det är en myllrande rik och väldokumenterad bok, där vi får lära känna släktingar, skolkamrater och grannar från uppväxten i byn Wertach i södra Bayern, nära vänner under studietiden i Freiburg men också kolleger vid universiteten i Manchester och Norwich, där han kom att undervisa under tre decennier. 

Den bild av Sebald som steg för steg växer fram i denna biografi är en hudlös, hypersensitiv människa.

Angier är med sin nyfikenhet och sitt stora människointresse precis rätt person att teckna Sebalds livsväg, även om biografin blivit väl lång och nästan svämmar över av mer eller mindre betydelsefulla bekantskaper. En av de svårigheter hon haft att tackla är änkans tystnad, Ute Sebalds ovilja att lämna ut den privata sfären. Men det är ingenting att förvåna sig över, utan ligger helt i linje med W.G. Sebalds egen återhållsamhet som person. Han hade helt säkert ogillat att ens bli biograferad. 

Sebald var en av de första icke-judiska tyska författarna som lyckades bearbeta Förintelsen i sitt författarskap. Böll, Andersch eller Grass gjorde det inte. Hans förebilder var snarare flyktingar som Peter Weiss eller Jean Améry. Det var den förkrossande tystnaden om judeförföljelsen som omgav honom, i livet och i litteraturen, som redan i tonåren uppfyllde honom med vrede och indignation. Inte minst tystnaden hos fadern, som tjänat Hitler under kriget men som var ovillig att vidgå sin skuld. Det var främst den som fick Sebald att bryta upp från hemmet, börja sina studier i Freiburg, skriva färdigt sin avhandling på franska sidan i Fribourg, för att så småningom söka sig till England som lärare och författare. Exilen blev därmed också en konstnärlig metod, den nödvändiga distans som han behövde för att skriva sina böcker.     

W.G. Sebalds romaner finns samlade på svenska i volymen ”Dikt, prosa, essä”, utgiven på Albert Bonniers.
Foto: Brigitte Friedrich / TT NYHETSBYRÅN

Hatet till fadern, Georg Sebald, är därför i mycket navet i denna livshistoria. När fadern efter tre år i krigsfångenskap återvände hem till bergsbyn framstod han som en fullständig främling, och sådan kom han att förbli i sonens ögon. Angier visar att fadern förvisso inte bör betraktas som något monster, han tycks ha varit en enkel arbetare som röstade på SPD och som knappast kunde anklagas för antisemitism. Men sonen Winfried hade hårdare krav och hade känslomässigt bestämt sig redan i tidiga år. Det var i stället morfadern, som han hade tytt sig till under krigsåren, som blev hans verkliga fadersgestalt. När denne dör är sorgen bottenlös. Winfried är då bara 12 år. 

Den bild av Sebald som steg för steg växer fram i denna biografi är en hudlös, hypersensitiv människa, för vilken, som Angier skriver, ”en normal erfarenhet var ett trauma”. När man ser bilder på honom som välbyggd tonåring, som älskade att sätta rekord och simma i alpsjöarna, kan det vara svårt att uppfatta detta. Men vi ser ju inte insidan. 

Sebald var nog den ekologiskt mest djupsyftande författaren i sin generation.

Han bråkade ständigt med sin far och som 17-åring gick han ur kyrkan. Hans estetik var i grunden en etisk hållning och när han läste vid tyska universitet kom han att avsky germanistiken med dess renodlat litterära synsätt. Han var en rebell som läste Theodor Adorno och även sökte stöd hos honom. Först med tiden avtog ilskan, vilket man kan se i hans djupt empatiska essäistik under 1990-talet, om valfrändskaper som Gottfried Keller eller Robert Walser

Sebalds förmåga att identifiera sig med alla som utsatts för orättfärdigt lidande känner vi igen som själva nerven i hans prosa, ytterst en metafysisk inställning enligt Angier där vi blir ett med skapelsen. I en intervju från 1992 säger Sebald att vi alla har blivit ett slags Kafka-människor i den meningen att våra liv alltmer har förlorat i legitimitet. Kafka kunde inte tro på sitt livsvärde och än mindre borde vi göra det, menar Sebald. Jorden håller på att brinna upp, och det räcker med att lyssna på det lugna kylskåpets brummande i köket för att inse att förbränningen pågår överallt. Branden är redan här.

Sebald var nog den ekologiskt mest djupsyftande författaren i sin generation. Genom sin hudlöshet bar han planetens hjärta i sig. Men han var också den mest litterära av författare, som metodiskt använde sig av andras texter för att skapa nytt. Han misstrodde teknikens välsignelser, men i sina häpnadsväckande genreblandningar utnyttjade han fotografiet och filmen med stor uppfinningsrikedom.      

W.G. Sebald var en av de mest ekologiskt djupsyftande författarna i sin generation.
Foto: Brigitte Friedrich / TT NYHETSBYRÅN

I Angiers biografi finns en djup ironi. Med stor skicklighet gör hon allt för att påvisa vilka de verkliga modellerna är för Sebalds karaktärer, och redogör också för alla anklagelser för missförstånd och appropriering som det har gett upphov till. Samtidigt klargör hon lika noggrant varför modellerna aldrig helt sammanfaller med den diktade världens personer. Så är det uppenbart att porträttet av Max Ferber i ”Utvandrade” i detalj bygger på den judiske flyktingen och vännen Peter Jonas livsöde och konstnären Frank Auerbachs arbetssätt. Den förre fann sig utan vidare i detta, den senare blev rasande och kände sig utnyttjad. 

Men Sebald har inget intresse av att parasitera på andra. Han använder sig av ett material för att förstärka verklighetseffekten och lägger alltid till något. En av Angiers intressantaste iakttagelser är att i motsats till fallet Jordan är det mycket vanligt hos Sebald att förvandla icke-judiska till judiska livsöden. 

Sebald gör i sin prosa precis motsatsen till biografen. För honom är litteraturens uppgift att visa hur verklighet och fiktion glider över i varandra. Det finns kanske inget annat sätt att handskas med världens ondska. Han rådde sina studenter att vara utomordentligt observanta och att hänsynslöst stjäla. Så gör han själv, men bara för att skapa en visionär helhet som liksom står utanför tiden. Det är där de döda och de levande kan mötas. Det är bara där en möjlig räddning står att finna. När jag efter att ha läst Angiers bok återvänder till Sebald biter sig en fråga fast: 

Vem är det som egentligen talar i hans böcker och vem är det som vi ser på hans fotografier?



SAKPROSA

CAROLE ANGIER

Speak, silence. In search of W. G. Sebald

Bloomsbury, 640 s.



Anders Olsson är poet, professor em i litteraturvetenskap och ledamot av Svenska Akademien.