Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hasse Alfredsons okända liv efter Tage Danielsson

Kalle Lind utanför Hasse och Tages skrivarstuga.Foto: Gabriel Liljevall
Carina BurmanFoto: FREDRIK HJERLING / BONNIER PRESS
Lind fångar också allvaret hos Alfredson.Foto: LARS HANSARES SAMLING/IBL

Ingenting har skrivits om Hasse Alfredsons verk fram tills nu.

Carina Burman läser Kalle Linds kongeniala biografi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vissa par går knappt att tänka sig var för sig: Helan & Halvan, Knoll & Tott, Ginger & Fred, Hans & Greta, Hasse & Tage. Möjligen gör det dem dubbelt starka, men samtidigt blir det svårt att betrakta dem som individer. 

Nästan allt som skrivits om Hasse Alfredson och Tage Danielsson handlar om dem båda: Den kortare, rundare, koleriske skåningen och den längre, smalare, flegmatiske östgöten. Båda lika roliga, lika viktiga i mångas liv. Svenska Ords visor och sketcher sitter lika djupt i den medelålders svenskens minne som psalmverserna hos deras föräldrar. De gav oss barnvisor och vuxenläsning, de var vår citatsamling och våra ordspråk.

Hasse & Tage 1964.Foto: DN

Men hittills har inget skrivits om Hasses liv och verk efter Tages död 1985. Nu kommer en stor biografi, ”Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättar”. Där följer komikern, radioprataren och författaren Kalle Lind (också känd från Snedtänktpodden) Hasse hela vägen från födelsen 1931 till bortgången 2017. Det är en kunnig och innehållsrik bok med många illustrationer.

Undertiteln är Hasses mamma Ainas beskrivning av sonen i en intervju. Själv var hon känd för sin drastiska humor. Femton år gammal förlorade Hasse sin far, Folke. Pojken förträngde sorgen och blev ”liksom tuff på nåt sätt”. Senare upplevde Hasse också den stora sorgen att förlora ett litet barn. Vid trettiosju var han grå och spelade gubbe. 

Undertiteln är Hasses mamma Ainas beskrivning av sonen i en intervju.

Men rolig, det var han. Redan som gymnasist skrev han spex, och i Lund var han en av förmågorna bakom det klassiska ”Djingis Khan” (1954). Den underbart råa ”Härjarvisan” sjungs fortfarande. Lind berättar om femtiotalets Lundamiljö så att också en uppsaliensare begriper. Han dröjer för övrigt gärna vid Hasses (och Tages) litterära kunnande, både historiskt och hantverksmässigt. Redan som tonåring översatte Hasse romarskalden Catullus, och fyrtio år senare hamnade den tonsatta översättningen på jazzskiva. 

Ur ”Gröna hund”.Foto: TT NYHETSBYRÅN

Viktig var förstås den tid, då Hasse var ung och lovande, då AB Svenska Ord grundades och revyer som ”Gröna hund” (1962) gjorde succé. Här formligen sprudlar det om skildringen. Hasse och Tage lyckades med konststycket att samtidigt vara samhällskritiska och folkkära. Största motståndet kom länge från folk utan humor och känsla för ironi – sådana som exempelvis trodde att Helmer Bryds Eminent five quartet i Mosebacke Monarki verkligen var ute efter att håna Norge i den berömda Norgevisan. 

Annars var 1960-talet ett enda segertåg – fram till fiaskot med ”Spader madame” (1969), som till musik av Schubert målade upp Napoleontiden som en modern parallell. På nyårsdagen 1970 visades den ändå på tv. Späd satt jag på golvet framför mosters tv och älskade innerligt denna knasiga revy. Det gör jag fortfarande. Men populariteten hade fått en knäck. Svenska Ord var etablerade och kunde kritiseras. Folkkära förblev de ändå.

Späd satt jag på golvet framför mosters tv och älskade innerligt denna knasiga revy.

År 1985 dog Tage, och Svenska Ord upphörde. Hasse ägnade sig mycket åt film – ”Den enfaldige mördaren” (1982) är kanske mest känd – och publicerade dikter, romaner och kokböcker. Under några år var han Skansenchef. Kalle Lind berättar att han träffade Hasse Alfredson en enda gång, när han som sjuttonårig prisbelönt uppsatsförfattare visades Skansen av den store. Själv har jag träffat honom två gånger – första gången på en författartillställning, där han omsvärmades av journalister, andra gången vid invigningen av Svenska Ords museum i Tomelilla 2006. Vid middagen höll han ett briljant tal. Två gånger. Han var 75 år, men verkade gammal.

Det framgår av Linds bok att Hasse blev gammal tidigt, även om det sägs försiktigt. Boken präglas av respekt (för inte säga pietet) och kärlek till ämnet. Samtidigt är den (som sig bör) en underhållande bok, full med lustiga detaljer och upplysningar om roliga ljud och namn (så var det en period väldigt skojigt att heta Olsson). 

Någon gång kanske detaljerna blir för många – men detta är en biografi, och detaljer hör till. Kalle Lind är också en kongenial författare. Han tvekar inte inför komiska poänger, men inte heller inför livets stora svärta. 

Sakprosa

Kalle Lind

Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättar.

Forum, 650 s.

Av Carina Burman

Kalle Lind medarbetar ibland på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Carina Burman, författare, litteraturvetare och kritiker i Svenska Dagbladet.

Intervju med Kalle Lind från Bokmässan i Göteborg: