Om fröken Smilla och Josef K hade gift sig och bott i Tokyo under namnen Kumiko och Toru Okada, skulle berättelsen om deras vedermödor kunna se ut som Haruki Murakamis stora roman Fågeln som vrider upp världen. Det var med den boken som Murakami i mitten av 90-talet blev ett namn i väst, och det är inte svårt att förstå. Det här är en roman som åtminstone på nuplanet kunde ha utspelat sig i vilken europeisk eller amerikansk storstad som helst.
Murakami är en japan som inte skriver som en japan. Den kultur han refererar till – det må gälla populär eller klassisk musik, konst, film eller litteratur – är hundraprocentigt västerländsk. Inte ens sushi äts i hans Tokyo.
Liksom i Fröken Smillas känsla för snö börjar också Fågeln som vrider upp världen med en händelse i mikrokosmos – en katt försvinner från paret Okada – som sedan moment för moment växer ut i en makrokosmisk labyrint.
I sökandet efter katten får paret kontakt med ett par synska personer, vilka i sin tur står i förbindelse med andra mer eller mindre mäktiga intressen. De parapsykologiska inslagen i romanen är inte min likör, men eftersom Murakami är en så god berättare i övrigt sväljer jag den som magisk realism och läser ivrigt vidare.
Ett öde – för att inte säga ödesdigert – hus i närheten av paret Okadas hem spelar en central roll i romanen. Flera av dess tidigare ägare har hängt sig efter att ha drabbats av personliga tragedier. En torrlagd brunn på tomten har så stark dragningskraft på Toru Okada – som är romanens berättarjag – att han klättrar ner i den för att meditera i mörkret. Omsider ska han upptäcka att brunnen står i förbindelse med en annan värld, långt mera skrämmande än den Alice tumlade ut i.
Toru Okada är en man utan egenskaper, arbetslös efter att ha sagt upp sig från sitt jobb som biträde på en advokatbyrå. Hans fru – som strax ska försvinna lika plötsligt som katten – kommer från en förmögen och politiskt framgångsrik familj. Giftspindeln i intrignätet – djävulen i människohamn – är hennes bror, en ekonom som gjort kometkarriär som krönikör och medialt orakel.
Först katten och sedan frun – i sitt sökande efter de försvunna kommer Toru i kontakt med en rad människor som förgrenar berättarflödet i tid och rum. Den viktigaste strömfåran leder tillbaka till den japanska ockupationen av Manchuriet före och under andra världskriget.
Vad som hände där och då är ett mycket känsligt kapitel i de japansk-kinesiska förbindelserna ännu i våra dagar. Murakami undviker dock att fördjupa sig i de japanska grymheterna – se Iris Changs just översatta bok Nanjing. Massakern på en kinesisk stad (Historiska media) – utan koncentrerar sig på nederlaget, vilket för vissa av de japanska soldaterna slutade i sovjetiska fångläger.
Det är, som framgår, omöjligt att referera den mångskiftande handlingen. Men jag uppfattar ändå inte romanen som ett nätverk där varje del står i förbindelse med alla andra. Den är snarare ett slags magisk säck, där Murakami har stoppat ner olika berättelser tillsammans med ett knippe ledmotiv och en näve symboler. I det avseendet liknar han mera Kafka än Peter Høeg. Allting får här inte sin förklaring, trådar lämnas hängande i luften, öden upplöses i intet, försoning erbjuds inte, hemligheter består.
Den som inte tror på andra världar – eller förutbestämda öden eller gudar eller djävlar eller parapsykologi – kan i denna roman finna visst stöd för tanken att människan är och förblir människans största mysterium. Det är vår tröst och förbannelse.