Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Har vi verkligen lärt oss något av Breivik?

Ali Esbati.
Foto: PAUL HANSEN/DN/TT / DN TT NYHETSBYRÅN
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Tio år efter attacken på Utøya gör Ali Esbati en djupdykning i samhället bakom terroristen.
Anna Hellgren läser en värdefull appell för solidaritet, skriven med livet som insats.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Mannen med vapnet har kommit i kapp och Ali Esbati har till slut ingen annanstans att fly än att lägga sig på mage i vattnet. Tyrifjorden borde vara kall men vattnet känns ljummet mot kroppen. Han spänner nackmusklerna och förbereder sig på att dö, böjer instinktivt huvudet mot vattnet eftersom det känns bättre att bli skjuten i ryggen än i hjärnan. 

Men Anders Behring Breivik tar en annan väg. 

Ali Esbati, inbjuden för att hålla ett föredrag om regeringen Reinfeldts nedmontering av socialförsäkringssystemen på AUF-lägret på Utøya, överlever. 

Senare kommer Breivik, både i förhör direkt efter massakern på Utøya och senare under rättegången, att rättfärdiga sitt terrordåd med själva existensen av Esbatis dåvarande och höggravida sambo, journalisten Marte Michelet

På frågan hur det känns att ha dödat oskyldiga människor, de flesta unga svarar Anders Behring Breivik: ”Vet ni vem som var här i förrgår? Det var Marte Michelet. Detta är inte oskyldiga människor.”

Under rättegången, Ali Esbati är på plats i salen, är det inte längre bara Michelets politiska hållning i de krönikor hon skrivit som är problemet, nej att journalisten nyss fått barn med en rasfrämling som Esbati är ytterligare ett bevis på hennes ställning som fiende till nationen. 

Det är mer än de flesta av oss skulle klara av, och då slapp ändå Ali Esbati se någon av de 69 människorna, de flesta ungdomar, när de föll offer för terroristens kulor.

Utøya på kvällen den 23 juli.
Foto: ANNIKA AF KLERCKER

Esbatis bok, ”Man kan fly en ensam galning men inte gömma sig för ett samhälle. 10 år efter Utøya”, är lika delar minnesarbete och politisk analys av terrordådet på Utøya. 

Vad var författaren, i dag riksdagsledamot för Vänsterpartiet, egentligen med om den där fasansfulla dagen i juli, hur påverkade det honom, och – framför allt – vad är det för ett samhälle som skapar en terrorist som Anders Behring Breivik? 

Anders Behring Breivik är heller inte den första högerextrema terroristen i Skandinavien: bara i Sverige finns John Ausonius, Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson. Således nagelfars författarens bägge hemländer, Norge och Sverige. 

Det korta svaret: ett samhälle fixerat vid invandrare och invandring, där ”ett slags svart hål av etnopanik deformerar det offentliga samtalet”. Oavsett om det gäller arbetslöshet, bostadsbrist, utbildning eller våld mot kvinnor: varje problem har en påstått kulturell eller demografisk förklaring som vi uppmanas att våga prata om – det vill säga närvaron av människor med ursprung utanför västvärlden. Såna som Ali Esbati. Som hans bror och hans föräldrar. 

Han liknar resultatet vid att hetta upp en vätska: när värmen stiger börjar dess molekyler att röra sig snabbare. I hastigheten krockar de med varandra och förr eller senare flyr de, det vill säga lösgör sig från vätskan och avdunstar.

Vilka molekyler som sticker i väg är omöjligt att veta – men att några gör det är förutbestämt. De som drar i väg kommer att påverka samhället omkring sig, inte minst behandlingen av dem diskussionen handlar om. Har man otur beväpnar sig en av dem.

Esbatis motgift stavas fokus på sakfrågor, facklig organisering och solidarisk anständighet mot sin nästa.

Esbati, under tiden för dådet bosatt i Oslo sedan ett par år tillbaka, spårar Fremskrittspartiets väg från perifera skattepopulister via allt högre ekande utspel om migranters påstått säregna kultur och vikten av att diskutera dessa till – ministerposter efter valet 2013. 

Breivik agerade således inte i ett vakuum, lika lite som Lasermannen gjorde i relation till Ny demokrati, även om det givetvis inte finns några som helst uppmaningar till våld i dessa rörelsers politiska utspel. Men de befinner sig i en struktur, är en del av ett spektrum där den yttersta extremhögern utgör utkanten. 

Esbati argumenterar övertygande för att acceptansen sker uppifrån och ner, för liksom i fallet med SD i Sverige är det företrädare för näringslivet, och därefter de medier som står dem närmast, som går i bräschen för att öppna dörrarna mellan den traditionella skattesänkarhögern och kulturkrigsditon. Vad gäller Sverige håller han upp den rödgröna överenskommelsen om vinster i välfärden efter valet 2014 som den utlösande faktorn för kapitalägarnas radikalisering. För ett näringsliv där de stora vinsterna börjat hämtas i välfärdssektorn snarare än i industrin skulle ett återinvesteringskrav få stora konsekvenser. 

Lösningen? En borgerlighet som på ett eller annat sätt samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är inte en slump att SD:s väg mot finrummet började med närmanden från moderata PR-byrån Kreab, vars grundare Peje Emilsson också är hjärnan bakom Kunskapsskolan.

Esbatis motgift stavas fokus på sakfrågor, facklig organisering och solidarisk anständighet mot sin nästa.

Det är så klart inga nya analyser, men det är värdefullt att de samlas här, i just den här boken. Ibland får jag känslan av att Esbati skrivit boken lika mycket för att vårda det kollektiva minnet av ett fruktansvärd högerextrem massaker som för att fånga det politiska nuet i flykten. För att kunna hålla den i handen som bevis, som ett vittnesmål över att historien aldrig skriver sig själv.

Så stark är rörelsen mot vad som tycks en oundviklig seger för fingerpekandet och isärslitandet att det ibland är svårt att minnas att det finns andra sätt att organisera samhället på.

Rasism och främlingsfientlighet är ingen seminarieverksamhet.

Rakt igenom ”Man kan fly en ensam galning men inte gömma sig för ett samhälle. 10 år efter Utøya” argumenterar Ali Esbati med sin egen existens som insats, sin egen sårbara kropp. Från första gången nån kallar honom ”svartskalle” (efter att flyktingförläggningarna brann som värst men innan Ny demokratis genombrott) till Utøya och Breiviks hat mot hans familj. Hur alla dessa handlingar lever kvar i kroppen, i relationerna, i flashbacksen och rädslorna.

Rasism och främlingsfientlighet är ingen seminarieverksamhet eller en frejdig debattpunkt, utan en fråga om riktiga människors lika verkliga kroppar och sinnen. 

I en bättre värld hade han sluppit sätta sig själv på spel, men som essäteknik är det ohyggligt effektivt. Sättet på vilket han minns sin upplevelse av terrorn på Utøya väcker en stigande panik i kroppen också hos läsaren, en liten skärva av skäck bryter sig in även i mig. 

Inte för att han på något vis överdramatiserar förloppet, tvärtom: prosan präglas av en sakligt sval nykterhet. 

Ali Esbati redogör för vad han är med om. Vad han ser och hör, hur han rör sig, vad han tänker och känner. Vad som händer på andra delar av ön vet vi lika lite om som författaren vid tiden för händelserna. 

Tio år senare vet vi hur mycket som helst om Anders Behring Breivik. Jag önskar att vi hade lärt oss lite mer.



SAKPROSA

ALI ESBATI

Man kan fly en ensam galning men inte gömma sig för ett samhälle. 10 år efter Utøya

Leopard, 316 s.



Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=85303&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.