Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här råder kaos i könspolitiken

Aase Berg.Foto: SARA MAC KEY
"Haggan".
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

I "Haggan" upprepar Aase Berg ideligen hur förträfflig hennes egen roman är.

Victor Malm önskar att hon låtit bli självkommenterandets svåra konst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Bör man läsa en bok som författaren kallar för ”Litterär Aktivism” annorlunda än gammal vanlig litteratur? Aktivism i litterär form är ju rimligen något annat, kanske till och med något som inte går att recensera på konventionellt vis, som bedöms bättre och klokare efter vad den uppnår än efter vad den gör.

Jag tänker på detta när jag läser Aase Bergs nya roman ”Haggan”, ett slags prosatvilling till diktboken ”Hackers” från 2015, där kärnan i det könspolitiska programmet formulerades: 

”Att hagga: hädanefter både verk och vapen – / en blobb som långsamt breder ut sig över världen”

Nu vecklas denna tanke ut. ”Haggan” är nämligen ett slags biografiskt grundad – men fiktionaliserad – romanessä, som gör tydligt att ”hagga” också är namnet på en roll eller identitet, möjlig för vilken kvinna som helst att inta. Och att vara hagga innebär, enligt Berg, att vägra leva i den värld som männen har skapat; att vägra vara behaglig, hänsynsfull och i stället gå på privat och politisk offensiv. Haggan är inget offer för patriarkatet; hon agerar, analyserar och avslöjar.  

Patriarkal vidrighet

Romanens hagga heter Thelma. Hon har ett liv med en snubbe, men ligger med en annan, Victor, som är gift och lever borgerligt kulissliv. De älskar dock varandra, kommer överens om att lämna sina respektive och starta en ny, underbar verklighet tillsammans. Thelma håller löftet. Victor vägrar, eller förhalar beslutet så länge, utan att sluta ligga med Thelma, att hon blir varse vilken roll hon har trätt in i. Inte den älskandes, utan älskarinnans. Bara där för att hålla liv i ett förtorkat äktenskap. 

Två val ges. Fastna i underordningens fälla, bli en halvdold trofédocka i Victors patriarkalt välordnade verklighet. Eller vägra. Ge igen, hämnas. Börja hagga. Thelma tvekar inte. 

Det finaste med Bergs något kaotiskt formade berättelse – öm och sorglig, rå och elak – är att hon i gestaltningen spränger in essäistiska partier som gör berättelsens undertexter explicita. Den patriarkala vidrighet som strukturerar det vardagliga relationsdramat benämns och analyseras, möter Haggans skarpa blick och ges didaktisk framställning.  

Att vittna om eller kritisera den fåniga manliga drömmen om Frihet, ett slags patriarkatets symbol, har förstås blivit en litterär paradgren (från Rydbergs ”Den högsta kasten” till Khemiris ”Pappaklausulen”), men Bergs didaktisk-essäistiska metod friskar upp detta, ärligt talat, uttjatade tema en aning. ”Show, don’t tell” är ett gott råd men en dålig lag. Romanens svaghet hör dock ihop med det. 

Upprepningar

”Haggan” har nämligen ett slags självkommenterande ram, där Berg om igen berättar vad det är för sorts bok vi läser och hur förträfflig och originell den är. Inte fel i sig! Men utan dessa oupphörliga kommentarer hade romanen nog varit mer förträfflig. Upprepningarna är många, poänger kommer och återkommer och efter ett tag känns det både ängsligt och tröttsamt, i värsta fall som substanslöst övermod. 

Flera gånger påpekar Berg att ”Haggan” är en berättelse om hennes eget liv. Victor är dock inte en specifik man utan ett amalgam av flera. Hämnden är grundad i det privata men inte privat. Den är politisk. ”Ni har ingen kontroll över mig” ropar Berg efter att ha meddelat att hon är en trovärdig, men inte pålitlig, berättare. 

Och ekar fånigt. Den självkommenterande berättelsen är en svår konst. Berg behärskar den inte riktigt. 

Fast kanske gör det inget? Om boken har en aktivistisk funktion återstår trots allt att se. Jag tvekar dock. ”Haggan” är inte så nyskapande som Berg, helt i onödan, insisterar på att den är. 

 

 

LÄS MER – Victor Malm: Katarina Frostenson var Akademiens stora genidrag

 

 

ROMAN

AASE BERG

Haggan

Albert Bonniers, 287 s. 

 

 

Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.