Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här porträtteras den store kritikerns hemlighet

Leif Zern.Foto: Christine Olsson / Christine Olsson
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG

Under flera decennier har Leif Zern varit en av Sveriges mest inflytelserika kritiker. 

Hanna Nordenhök imponeras av boken som koncentrerar hans livsgärning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När jag för en tid sedan skrev en text i Expressen (19/3) om en svalt undvikande tendens jag tyckte mig se i den samtida teaterkritiken avsåg ett uppenbart undantag Leif Zern. Zern personifierar på många sätt precis den passionerade kritiska position jag efterfrågade, en förebild för famlande noviser som jag själv. 

Som teaterrecensent kan han växla mellan att vara dräpande oimponerad och starkt berörd, men han är aldrig ljum och svävande. Och oavsett om man håller med honom i omdömena är stilhöjden och det knivskarpa teatertänkandet alltid en ren fröjd att ta del av. När Zern hemfaller åt raljans, och det gör han, så är det inte på grund av den sortens sågarlust eller brist på inlevelse man kan märka hos en del påfågelskritiker som inte lärt sig att sortera bland sina egna känslor och sin ärelystnad – utan för att han uppriktigt förväntar sig någonting mer än dumhet av teaterkonsten. 

Till syvende och sist tycks Zern genom kritiken söka ett samtal mellan jämbördiga, om än ibland djupt oeniga, parter.

En lättillgänglig läsupplevelse med egna inre stigar, språng och förbindelser.

Några haverier finns givetvis på meritförteckningen, som det märkliga tilltaget att recensera sin nemesis Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” 2008, där Zern själv var föremål för en rad kängor. En brist på opartiskhet som visserligen inte hindrade Zern från att göra rimliga iakttagelser av dagbokens vaghet angående den problematiska föreställningen ”Sju tre”, men däremot gjorde honom blind för textens estetiska förtjänster. Dagboken är ju bitvis bländande vacker litteratur. 

Även i mindre tillkrånglade fall kan Zerns kritik ibland tyckas opåkallat hård, men tydligt är att hårdheten alltid bottnar i den ”särskilda hängivenhet som inte får vara mindre än författarnas”, som han skriver om litteraturkritiken i Expressen 1988. För ”[o]m kritiken skall få liv måste den skrivas som om det gällde livet”. Inga tomma ord när de kommer från Zern, han har en oöverträffad förmåga att också i det hopplöst begränsade recensionsformatet förmedla ett sylvasst och samtidigt sensibelt kritiskt tänkande och personligt patos. 

Allt detta åskådliggörs nu i den bok där Zern tillsammans med sin redaktör Stephen Farran-Lee samlar och sovrar texter ur en kritikergärning, som Björn Wiman skriver i sitt fina förord, utan vilken det vore svårt att föreställa sig det svenska kritiska landskapet. 

Hemligheten med Zerns kritik, bortsett från den gedigna kunskapen inte minst om svensk teaterhistoria, är som antytts stilen.

Samlingen är snarare än ett bokslut ett porträtt av ett kritiskt temperament över tid. Det handlar om oavbrutet lärorika, språkligt eleganta och stundvis rafflande texter: här glider både en och annan gammal träta upp till ytan, som den med ”huliganen” Mats Gellerfelt, ”skitprataren” Per Gahrton eller ”verklighetsfetischören” Norén. Bokens komposition skapar en dynamik som varken gör den till ett mausoleum över ett livsverk eller ett sömnigt referensverk, utan en lättillgänglig läsupplevelse med egna inre stigar, språng och förbindelser. 

Lars Norén.Foto: ANNA BERGKVIST / GT/EXPRESSEN

Under kapitelrubriker som ”Jag”, ”Kritiken”, ”Skådespelaren” och ”Idén om en teater” ordnas recensioner, essäer, bokutdrag, debattartiklar och intervjuer från slutet av 1960-talet och framåt, om allt från Gunn Wållgrens skådespelarkonst och Ingmar Bergman till antisemitism och Dramatenkrisen.

Hemligheten med Zerns kritik, bortsett från den gedigna kunskapen inte minst om svensk teaterhistoria, är som antytts stilen. Den kan få en att motvilligt njuta även då – åtminstone för denna läsare – mindre tilltalande åsikter och lojaliteter vädras. Zern är som polemiker utpräglat liberal, ofta fäktande med en ”identitetspolitik” som beskrivs i svepande termer. 

Och även om han småraljerar över Horace Engdahls litterärt slappa och gravt misogyna bok ”De obekymrade”, så finns det också någonting lite broderligt överseende i blicken på denna Svenska Akademiens elefant i rummet. Som om boken vore ett tillfälligt snedsteg och inte fortsättningen på ett kvinnoföraktande narrativ, med de senaste årens mediala utspel och några av de mest avskyvärda aforismerna i ”Den siste grisen” (2016) som tydligaste exempel. 

Nu vore ytan när allt kommer omkring inte så mycket att ha utan sitt djup.

Och ändå – Zerns stil lyser oavsett, och eftersom stil brukar vara synonymt med skapandet av en egen röst och blick, av en oersättlig klang i språket som ger tanken tyngd och kontur, är det ingen slump att boken inleds med kapitlet ”Jag”. Den oförglömliga kritiken måste precis som konsten bottna i någon form av levd nödvändighet. 

Det zernska jaget formuleras delvis i polemik med ett samhälle präglat av besatthet av vår privata historia – inte på pin kiv, så tolkar jag honom, utan som ett slags integritetens återupprättelse i en gränslös samtid. Vilket resulterar både i ett motstånd mot autofiktiva navelskåderier och i en allergi mot släktforskning. ”Fråga inte främlingen varifrån han kommer utan vart han är på väg”, citerar Zern den egyptisk-judiske poeten Edmond Jabés.  

Så formas det kritiska jaget bortom det privata, i balansakten mellan kyla och hetta.

Det går att se detta motstånd i ljuset av den tystnad om erfarenheterna av Förintelsen som ofta har funnits i judiska familjer. Men också mot bakgrund av Zerns valfrändskaper – till exempel den med Jon Fosse, vars estetik upptas mer av det verkligas framträdelse än dess tolkning. Eller den med Göran O Eriksson, som Zern som ung skribent hade till chef på Stockholms-Tidningens kultursida, en tidig mentor som ”bekände sig till vad han kallade ’den goda ytan’” och såg psykoanalysen som ”den dödaste” av alla teorier. 

Nu vore ytan när allt kommer omkring inte så mycket att ha utan sitt djup, och liksom på trots med sin egen allergi både släktforskar och tolkar Zern en hel del i sina texter. Om än med en ständig reservation mot det känslosamma, med en ambivalens mellan lidelse och skepsis, som han i utdraget från uppväxtskildringen ”Kaddish på motorcykel” (2012) hänför till behovet av avstånd gentemot ett ”gränsöverskridande sentiment” i judisk erfarenhet och tradition. 

Där ses direktkontakten med Gud som en otänkbarhet – gestaltat i talliten som den bedjande lägger över sig till ödmjuk täckelse inför sin skapare, eller i Guds outtalbara namn. Så formas det kritiska jaget bortom det privata, i balansakten mellan kyla och hetta, till någonting samtidigt djupt personligt och integritetsfullt. 

ESSÄ

Leif Zern

Kritik

Redaktör och urval Stephen Farran-Lee

Natur & Kultur, 477 s. 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressen Kultur. För sin kritiska gärning mottar hon i år Madeleine Gustafsson-priset. 

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.