Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här liknar klassresan en bergochdalbana

Foto: Pressbild / Dockhaveri
Foto: OLLE SPORRONG

Lidija Praizovićs nya samling pjäser visar prov på humor och stor potential.

Maria Edström anser att dramatikern går för långt när hon undviker allvaret. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att läsa dramatik är något av en glömd konst. Det som förr kallades klassisk bildning, att kunna citera eller i alla fall ha ett hum om Shakespeare, Goethe och Aischylos, byggde på att man läst dramerna, inte prompt hade sett dem på teatern. Nu under pandemin, i brist på den riktiga levande teatern, glöm inte pjäserna - teaterns själva partitur! Dessutom ges svensk nutida dramatik faktiskt ut i bokform gång efter annan, även om lästraditionen här är svag. 

Lidija Praizović, författare och kulturskribent med sälta, humor och egensinne och en av dem jag helst läser i Aftonbladet Kultur, ger nu ut en volym med tre pjäser (som satts upp på Ung teater Öst och SR Drama). De första två vänder sig mot en yngre publik, den sista till vuxna och pjäserna, som handlar om tre olika men ändå samma serbisk-svenska ur-familj, bildar en trilogi. Om mamma, om pappa och om att själv bli förälder. 

I ”Hjärta mot hjärta” är det mamman, den matlagande, städande, klagande, älskande moderskroppen som flickan knappt kan skilja från sig själv. Modern med sina underbara uttryck ”för er är jag är sista hålet på flöjten”, ”jag ställde mig på en galen sten” – apropå valet av make, eller kort och gott ”hårdskallat barn”. Och som dottern trots alla galna krav på perfekta prestationer eller moderns åkallande av slaget på Kosovo polje 1389, när flickan träffat en muslimsk kille, ändå älskar och fortsätter att älska.

Efterlyses: mångbottnade, komplicerade rollgestalter. Att Lidija Praizović har det i sig är tveklöst.

Likadant med fadern i ”Pappas bil” där en semester ”hem till huset” som fadern byggt på sen 1970-talet blir ödesdiger i skuggan av kriget på Balkan på 1990-talet. Att han envist fortsätter vara jugoslav döljer inte hans ångest över kriget – att i exil plötsligt bli en annan, en hatad paria. Den här hjälplösa, skamfyllda men stolta kärlek som barnen känner till sina föräldrar, har Praizović så säker och ömsint hand med. 

Hennes stil påminner om dramatikern Staffan Göthes – han skildrade människor i Norrbotten som tar klivet in i det urbana, in i en annan klass, ett annat lingo och sätt att se på sig själv. Men hos Praizović finns en klassresa mer lik en bergochdalbana; fadern utbildad arkitekt som gräddar pizza i det nya landet. 

I ”Adolf” är frågan vad det unga paret Nevena och Royas lilla bebis ska heta. Omid Jovan Adolf Karlsson Durdević Hashimi? Om alla ska bli nöjda. Här finns trådar från världens alla hörn intrasslade i en liten bebis namngivning – Roya, högutbildad som tjänar bra, blir ”mannen” i det samkönade paret i omgivningens ögon, plus tusen andra projektioner och önskningar. I ”Adolff” är tempot högt och komiken lätt karikerad, kanske väl så. 

Finge jag önska nåt så vore det att Praizović gav fan i påbudet att behöva vara så här liksom avväpnande skojig. Nu är det bara kriminella, poliser och möjligen rap-artister som får vara allvarliga i skildringen av våra inhemska diasporor. Alla andra måste vara bondkomiska som i ett gammalt svenskt bygdespel. Efterlyses: mångbottnade, komplicerade rollgestalter.

Att Lidija Praizović har det i sig är tveklöst.  


DRAMATIK

LIDIJA PRAIZOVIC

Hjärta mot hjärta

Pappas bil

Adolf

Dockhaveri, 153 s.


Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.



Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna”

https://embed.radioplay.io?id=84809&country_iso=se

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.