Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här kliver en kvinna ut ur alla gamla bisarra växtplanscher

Helena Boberg.Foto: Aino Oxblod
Foto: Anti förlag
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

Kvinnokroppen har länge varit föremål för vetenskapens bisarra blickar.  

Daniel Sjölin finner dikter som leker med en ålderdomlig svenska. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är inte naturen som är korrupt, utan vetenskapens syn på den, en syn som bekant uppvisar ett patriarkalt släktträd. Hysteri, svagsinta fruntimmers banala själsliv, livmoderkirurgi och inte minst – det faktum att kvinnor tänker – har varit en utmaning i århundraden. Helena Bobergs ”Konsten att med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet” är just vad det låter. En motkraft mot denna patologiserande undersökning, som gått så långt och så djupt ner i köttet att själva kvinnans ortografi blivit syfilitisk.

Det här är nämligen en anakronistisk lek med ålderdomlig svenska. Här finns gott om typografiska krumsprång och effekten är både kraftfull och komisk. Kvinnan reser sig som ur ett månghundraårigt kamouflage, kliver ur de gamla växtplanscherna, ut ur mannens vetenskapstablåer, ut ur maktens dröm om urplantor och alkemiska reduktioner. 

Inte tid att snåla på alduslöv och maniculer

Alltjämt har hon metastaser, ”krefta” och alltsköns ”diurarter” i, på och omkring sig, men hon är nu ett talande subjekt – både hona och hynda och lama, både barn och mor, kanske också älskande: 

”Sjudomen uppenbarar den åtrå som

omvärlden helst vill slippa bevittna. En 

afstannad, endå

rodnande fontäään.”

Jaget talar med kryptozoologiskt ornamenterad tunga. Senast jag såg vetenskapens korruption så här tydligt var det i en trend på 90-talet, med Aase Berg i spetsen. Tankarna går också till Nils Håkansons roman ”Ödmården”, där språklig blasfemi alkemiskt formats till ett ohållbart grundämne, även om Boberg är mer nedtonad.

I den trådbundna, smörpappersinslagna samlingen är det förstås inte tid att snåla på alduslöv ❧ och maniculer ☞. Det kongeniala i upplägget är hur vetenskapen, som strävat efter ett frigöra ett väsens primära sanning, genom denna blick tvärtom förvandlat föremålet för sin studie, människan, till utsmyckning och sekunda lögn. Och som människan är ord, är stil och stuck, har detta internaliserats och skapat något mer.  

Ett slags fuck you right back. 

 

 

LYRIK

HELENA BOBERG

Konsten att med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet

Anti förlag, 32 s.

 

Bland ovanliga skrivtecknen – de här dog ut