Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här har vi någon som älskar språket

Gunnar Nirstedt
Foto: Albin Dahlström
Dan Hallemar.
Foto: OLLE SPORRONG

Människorna i Gunnar Nirstedts debutroman vandrar genom olika ingenmansland.

Dan Hallemar känner sig som hemma i ”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde”

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hammarbyhöjden i Stockholm är en stadsdel byggd för att suga in ljuset. In i smalhusens fönster, längs sina svepande gator och genom sina tallar. Det är också en delvis gränslös trakt. Man kan som flanör glida obehindrat mellan husen, här saknas slutna gårdar. Det ger den en karaktär av en lite upplöst stadsdel, mellan kultur och natur. Jag känner denna plats, jag har bott här i tjugo år. 

Det präglar så klart min läsning av Gunnar Nirstedts bok ”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” som till stora delar är en labyrintisk resa in i några av de inre monologer som bebor Hammarbyhöjden.

En av figurerna i boken konstaterar om platsen Nytorps gärde, det stora öppna fält som ligger mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp längre söderut att det ”inger henne en diffus känsla av gränstrakt, som vore det ett ingenmansland”.

Bokens figurer tycks vandra omkring i olika former av sådana land. Människor som är på väg att förlora något eller redan har förlorat något, men inte fått fatt i något nytt och kanske inte kommer att hitta något att gripa efter, ta tag i, människor i ett glest belyst tomrum mellan två hus, mellan två tankar, mellan ett liv och ett annat.

Platsen är på så vis mycket väl vald, men också tiden när den utspelar sig eftersom den avslutas med brasan på det stora gärdet, den som scouterna tänder i som ett löfte om vårens värme. Jag har själv stått på det där gärdet, frusit och misstrott detta löfte i stort sett varje sista april hela detta sekel. 

Här har vi någon som älskar språket.

Nirstedts texter tycks börja i en ände och sedan följa infallen framåt. De drivs av en iver att följa spåren, inåt, nedåt, bakåt. Jag kommer att tänka på Peter Kihlgårds romaner ”Fadder Teiresias vår” och ”Strandmannen”. Också hos Nirstedt finns förkärleken för infallen och denna fängslande vilja att berätta – man lyssnar gärna - och inte minst: Ett språk för det. 

Här har vi någon som älskar språket, som vill vara inne i språket och upptäcka dess nyanser, valörer. Hur det med exakthet kan berätta om en människa som just har dött och innan hon dött varit noga med att upprepa att det lilla vädringsfönstret måste vara öppet eftersom hennes själ måste hitta en väg ut. 

Ibland försvinner texten in i ett slutet flöde, som något som skulle kunna skrivas väldigt tätt på ett papper som någon fäster på den bruna, lite upplösta, anslagstavlan mellan Seven eleven och ett av mäklarkontoren i Hammarbyhöjdens centrum. En inre monolog, som trots att den är tryckt på ett papper förblir alltför inre. Men det är sällan. För det mesta är dessa berättelser ur stadsdelens vardagliga djup – lika delar grusiga snödrivor som knastrande solljus – monologer som öppnar världen. Den vardagliga, banala, smärtsamma, tomma och fruktansvärt förhoppningsfulla världen.


ROMAN

GUNNAR NIRSTEDT

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde

Modernista, 463 s


Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver också podcasten ”Staden”.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.