Här finns många fler trösklar att kliva över

Alva From.
Foto: Nirstedt / Nirstedt
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

Annina Rabe läser en debutroman som letar efter formen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En ung kvinna sitter i sin lägenhet och försöker hantera en förlust. Eller kanske är ”hantera” egentligen fel ord – så konkret är inte denna huvudperson. Det handlar snarare om att försöka orientera sig i en tillvaro som numera är ett ”utan”. 

Ett förhållande har tagit slut, kvinnan har blivit lämnad. Hon famlar sig fram i en vakuumliknande tillvaro där svetten rinner utan synbar anledning och krukväxterna blir fler och fler. Under tiden för hon en pågående inre monolog, återgiven i korta prosastycken som pendlar mellan förtvivlan och repliksnabb humor.

Formmässigt lider Alva Froms tunna debutroman lite av samma brist på riktning som den situation huvudpersonen befinner sig i. Vilket i och för sig väl är kongenialt, men ställer till problem för romanen som sådan. 

Här finns täta och intensiva stycken som står väl för sig själva och vittnar om en tydlig begåvning. Men det finns även partier som känns väl lättköpt krönikeaktiga – ”krönikeaktig” behöver nu verkligen inte vara ett skällsord i min bok, men även krönikeformen kräver en viss ansträngning, utöver att vara slagfärdig. 

Jag kräver mer i en skönlitterär debut.

Alva From behärskar den förvisso ibland, men tycks andra gånger förlita sig för mycket på själva maneret. Det finns också återkommande korta fristående rader som lutar åt det rent aforistiska. De är ibland kul, men håller tyvärr inte alltid för närmare granskning. Ett exempel: ”Det bästa med en telefonrelation är att man alltid kan lägga på”. Hade jag läst det i en tidningskrönika hade jag kanske haft visst överseende, men jag kräver mer i en skönlitterär debut.

Ytterligare en återkommande del av romanen består av kursiva dialoger med ett annat tonläge: talspråkigt, samtidsförankrat och rappt. Det är lite oklart vilka det är som för dessa dialoger (någon gång är det huvudpersonens ex), men jag gissar att deras uppgift är att agera ”omvärld” som kontrast till huvudpersonens klaustrofobiska ensamtillvaro. Här finns ett klart gehör för dialog, men jag får inte ihop det med romanens andra partier. 

Med detta sagt, här finns alltså också fina och helt självklara stycken. Oftast återfinner jag dem i de allvarliga partierna, till exempel de som behandlar minnet av en frånvarande mamma. Titeln ”En tröskelroman” är bra av flera anledningar – den antyder både trösklarna huvudpersonen måste lära sig överbrygga, men jag ser den också som att det här är en författare som har mer att ge när hon har tagit sig över vissa trösklar. 



ROMAN

ALVA FROM

En tröskelroman

Nirstedt/Litteratur, 123 s.



Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lunch med Montelius: ”Gröna Lund”

https://embed.radioplay.io/?id=91477&country_iso=se

Så blir journalistik terapi, så riggas ”Gift vid första äktenskapet” och så gick det till när Gunilla intervjuade Lasse Berghagen. Dessutom: en inbjudan till Ninna Prage.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.