Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här botas sorgen med utsvävningar och extas

Eli Levén.Foto: Magnus Liam Karlsson / Norstedts
”Hur jag skulle vilja försvinna”.
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Annina Rabe läser Eli Levéns ”Hur jag skulle vilja försvinna”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I sorgen kan rymmas enorma krafter. Paradoxalt nog är det i det tillstånd då människan känner sig som svagast som hen ofta orkar som mest. Jag tänker på det när jag läser Eli Levéns nya roman ”Hur jag skulle vilja försvinna”. Huvudpersonen knullar och knarkar sig bokstavligen igenom sorgen efter en kärlek som har valt att avsluta sitt liv. Han gör det i till synes oändliga New York- och Berlinnätter och rätt ofta undrar man hur han orkar. Allt detta utlevande, allt detta tärande, all denna extas. När allt han vill göra egentligen är att försvinna. Utplåna sig själv från sorgen och sveket.

Eli Levén debuterade 2010 med den prosalyriska romanen ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”, en känslig och mycket romantisk kärlekshistoria mellan två queera tonåringar. Den nya romanen har samma hudlösa känsla, samma säregna kombination av tung erfarenhet och en viss naiv valpighet. I ”Hur jag skulle vilja försvinna” är det rätt yviga bildspråket från den förra romanen nedtonat. I stället berättas historien i en lång medvetandeström, ett slags febrilt nedtecknad dagbok. 

Vänner och älskare glider in och ut ur handlingen.

Det är en roman som nästan helt saknar intrig, och även strukturen är ganska vag. Allt flyter omkring; i sjaskiga lägenheter, på klubbar, toaletter och i gathörn. En del omtagningar blir det onekligen. Vänner och älskare glider in och ut ur handlingen, tecknade med ömsint noggrannhet – här finns flera verkligt fina personporträtt. Återblickar till relationen med den döda Felix tilltar ju närmare huvudpersonen kommer ett slags vändpunkt. 

Det här är inte en fulländad roman. Men jag tvivlar aldrig ett ögonblick på att den är fullständigt uppriktig i sin nästan plågsamma skörhet, och det är det som får den att skimra. ”Mänsklighet är det jag letar efter i litteraturen”, skriver huvudpersonen någonstans i slutet av boken. Det är fint. Och om det är något Eli Levén har uppnått så är det just det. 

 

 

ROMAN

ELI LEVÉN

Hur jag skulle vilja försvinna

Norstedts, 192 s.

 

Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

 

LÄS MER:
Eli Levéns debut är uppfriskande patetisk

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=73717&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.