Här blir förtrycket till hård verklighet

Leïla Slimani.
Foto: Francesca Mantovani
Erik Lindman Mata.
Foto: OLLE SPORRONG

Fransk-marockanska Leïla Slimanis ”De andras land” är första romanen i en planerad familjetrilogi. 

Erik Lindman Mata bråkar med en roman som gör offer till bödlar och bödlar till offer i 1940-talets Marocko.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”De andras land” är en bråkig bok. Den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani har med ett lite böljande och ledigt språk tagit sig för att skriva den första boken i en planerad trilogi, som ska följa hennes familjehistoria. Hon börjar med morföräldrarna, formade av 1900-talets världskrig och befrielsekamp. 

Boken har tre huvudpersoner. Mathilde, kalkerad på Slimanis mormor: en lång elsassiska glupsk på liv och åtrå, som har lätt att både trotsa orättvisor och kasta sig ut i äventyrlig lek. Amine, vars förlaga är morfadern: krigsveteran (i Frankrike under andra världskriget) som har härjats av krigets verklighet. I boken återvänder han med Mathilde till Marocko för att börja bruka en stenig jordlott utanför staden Meknès, som han fått ärva. Och dottern, Aïcha: en intelligent, lätt inåtvänd och djupt troende flicka, som hånas för sina lappade kläder, sitt bångstyriga blonda hår och sina föräldrars äktenskap. 

Varken krig eller patriarkalt förtryck kan så klart reduceras till bråk. Det bråkiga med boken är det sätt på vilket Slimani ger form åt förtryckets verklighet. I stället för att skriva vinnarnas historia eller förlorarnas motståndsmanifest, så presenterar hon en uppluckrad bild av våldet, anpassningen och motståndet. ”De var på samma gång offer och bödlar”, skriver hon mot slutet av boken.

Det bråkiga handlar inte om ljummen nyansering, som om det hemska borde slätas över. Boken visar bråkets ständiga växlingar. Det bråkas för att Amine är våldsam och förtryckande ena stunden, och i den andra strävsam och kärleksfull. Det bråkas för att Mathilde äcklas av sin väninnas frihetlighet och i nästa andetag söker systerskapets solidaritet. Det bråkas för att inte foga sig i ledet. Det bråkas för att ena dagen har overkligt blå himmel och sol, medan nästa har hungersnöd och torka.

Det här trädet är bokens smärtpunkt, som ter sig olika för alla inblandade.

Men framför allt bråkar mestisen. Vid några tillfällen återkommer Slimani nämligen till en scen med ett litet ympat träd. Amine ska muntra upp sin dotter. Han visar henne hur man ympar in en citronkvist i ett apelsinträd och ber henne komma på ett namn. Det blir det föga spektakulära ”citrapelsin”. 

Det här trädet är bokens smärtpunkt, som ter sig olika för alla inblandade. Migranten Mathilde frågar sig om det nya landet en dag kommer att kännas hemtamt. Den återvändande Amine brottas å sin sida med sin hustrus ovilja att anpassa sig till traditionen och hans eget motsägelsefulla förhållande till hemlandet. Gränser dras, stenhårt, som i Meknès, mellan den arabiska medinan och den europeiska kolonialstaden, mellan kvinnans rättigheter och mannens. Ur det perspektivet är ympningen en oförrätt. Dess frukt besk och ohelig. Men varken Mathilde eller Amine har ympats in i någonting. 

I slutet av boken försöker Amine trösta sin dotter när befrielsekampen blir allt våldsammare. Han säger att familjen ”är som ditt träd” och att de inte tillhör någon sida, varken citron eller apelsin. Men han ljuger.

Kanske står inte föräldrarna på någon sida. Eller kanske tvingas de till slut att välja sida. Men Aïcha kan inte välja sida. Hon står på båda sidor, och har ett alldeles eget, olösligt bråk. Hon är en verklig citrapelsin, underbart besk.


ROMAN

LEÏLA SLIMANI

”De andras land”

Översättning Maria Björkman

Natur och kultur, 337 s.


Av Erik Lindman Mata 

Erik Lindman Mata är poet och kritiker på Expressens kultursida.



Månens sällskap: Erotiserande livsprocesser

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/erotiserande-livsprocesser-126795/light?platform=podplay

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om sexualitetens terrorbalans och om att bejaka leken som livshållning.