Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här blir fågelsång till mänsklig tröst

Tomas Bannerhed.
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER
Amelie Björck.
Foto: PRIVAT / GLÄNTA PRODUKTION

Tomas Bannerhed är tillbaka med en naturskildring fylld av antropomorf charm och vibrerande sorg.

Amelie Björck drabbas av de självbiografiska stråkens originalitet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att bli kissnödig i gryningstimmarna har sin charm, förutsatt att en befinner sig i ett torp utan inomhustoa och det är maj månad. Att tassa ut innebär en fribiljett till världens utomhuskonsert. Jag kan urskilja ett tiotal röster men kan inga namn, vet bara att hela skogen lyfter av fågelsång.

Tomas Bannerhed är en nattuggla men älskar detta slags gryningsupplevelse. Att han är en fåglarnas man är etablerat sedan tidigare, från debuten ”Korparna” 2011 till den senaste ”Lugnet” 2018. Det svirrande, burrande, ropande fågellivet representerar i dessa romaner en flyktväg ur tvången och den ornitologiska kunskapen ett tröstens ankare. Men det inrutade livets ångest sliter.

Den nya boken, ”En vacker dag”, är en fältrapport och tankebok och avsevärt mycket lyckligare än romanerna – kanske just för att ingenting här konkurrerar med fågellivet. Platsen är Lovön i Mälaren en ljuvlig majdag. I horisonten Värmdölandet, Hässelby, Nackamasterna – vi är i en halvnatur tryfferad med grillplatser och gamla fotbollsmål. Men författarsjälen liksom fåglarna är tillfreds i sitt frirum. Med tubkikare, anteckningsblock och gott om tid gör Bannerhed sin tur. Noterar det han ser och hör, klockslag för klockslag mellan 3.32 och 22.17. Låter väckta minnen vidga nuet. 

Det är roligt och vackert. Det blir ju det när liknelserna med människornas värld tillåts arbeta så oförblommerat antropomorft.

Mattias Bäcklins gammelmansaktiga blyertsillustrationer bidrar till kontakten med äldre exempel från den naturresegenren, som i detta land började med Olof Rudbeck och Linné. Jag tänker att textens observanta ton på många sätt liknar tidigare herrars (minus pionjärskapet) – liksom den liknar sir David Attenboroughs. Samma förundran över djurens liv, samma önskan att närstudera och uppgå, samt finna ett gripande språk för allt som så ivrigt pågår. 

Och – ja, jag hör alltsammans och ser detaljerna i kikarens högupplösning. Rödhakens brandgula bröst och ömsom darrande och gapande näbb som kastar ut sin sång klar som glas. Taltrasten som varierar sina läten likt en retoriskt skicklig ”Palme eller Obama”. Sorgmanteln som fladdrar förbi som en malplacerad ”filmstjärna i aftonklänning” över stubbarna. Fiskgjusehonan som med sitt ”svart-vitrandiga grävlingshuvud” spejar ”som ett periskop” över bokanten. 

Det är roligt och vackert. Det blir ju det när liknelserna med människornas värld tillåts arbeta så oförblommerat antropomorft. Naturen översätts till en mänsklig sfär: författaren tycks till och med förstå fåglarnas enskilda utsagor, som ringduvans: Ro-roou-rou – ro-ro. / Kom nu då – nån gång.

Liksom i pastoralgenren tycks allt vara till för oss människor att tolka, söka frändskap i, förundras av. Naturen beskrivs visserligen i ord som liknöjd gentemot vandraren, men agerar ytterst inbjudande, som en famn. Fåglarna skrivs fram som olikartade till kynne och sätt, men aldrig som främmande eller frånvända. Här finns inget hotfullt (utom möjligen korparna), ingen posthumanistisk mörk ekologi.

Han inser själv att han liknar en 'surgubbe' .

Texten är alltså människovänlig – den vill hjälpa läsaren att förstå naturen utifrån sina befintliga referensramar. Samtidigt verkar Bannerhed tämligen oförtjust i de högst verkliga människor han stöter på under dagen. Han inser själv att han liknar en ”surgubbe” när buttra civilisationskritiska kommentarer om racercyklister med blicken ner i gruset och otrevligt hundfolk med funktionskläder skvätter fram.

Mer försoningsfullt och originellt är i så fall det biografiska stråket genom boken, som aktualiseras när en vy eller äppeltugga framkallar bilder från uppväxten i en småländsk lantbrukarfamilj. Det finns en vibrerande sorg i det faktum att inte mer blev sagt där hemma. Att lantbrukarpappan aldrig fick se sin son, ”läshuvudet”, omvärdera hans kunskaper om naturen. Som de flesta unga ville sonen bara bort och se stora asiatiska städer och pappan förblev sluten och obestämbart ”arg” (ja, en biografisk klangbotten till debutromanen låter sig anas).

Boken ”En vacker dag” rymmer inga stora överraskningar, men otvungenheten och ärligheten är djupt sympatisk. Texten är en mänsklig sång bland fåglars sång och låtsas inget annat. Ingen översättning krävs: Car-car-car-pe diem diem diem.


ESSÄ

TOMAS BANNERHED 

En vacker dag

Weyler, 172 s.


Av Amelie Björck

Tomas Bannerhed är medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras boken av Amelie Björck, litteraturvetare och kritiker i Aftonbladet.


https://embed.radioplay.io?id=83138&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.