Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här blir ensamheten en mänsklig gestalt

Serietecknaren Joakim Pirinen är känd för sin mörka humor och labyrintiska tankevärld. Bilder är ur ”Hundratvå år av ensamhet”.
Foto: Kaunitz-Olsson
Joakim Pirinen.
Foto: Kaunitz-Olsson
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

Serietecknaren Joakim Pirinen är han aktuell med albumet ”Hundratvå år av ensamhet”. 

Jens Liljestrand fångas av en lakonisk skildring av tomheten och hopplöshetens tidevarv. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den 21 mars 2020 dör Erkki Pirinen, enligt den dödsannons som återges på sidan 135 i sonen Joakim Pirinens nya seriealbum. I strama, obarmhärtiga rutor, växlande mellan beckmörker och knivskarpt ljus, beskrivs förloppet där den svårt alzheimersjuke mannen lämnar existensen: ”Jag och min syster satt hos honom under hans sista fem timmar i livet”, skriver Pirinen, ”och såg på när han kippade efter andan helt förgäves, drogad med lugnande medel och fullproppad med morfin. Han led ändå varje sekund.”

”Hundratvå år av ensamhet”.
Foto: Bokförlaget Kaunitz-Olsson

Enligt Pirinen är de anhöriga övertygade om att fadern avled i sviterna av covid-19. På så vis blir hans död ett slags avslutande smärtpunkt i albumet ”Hundratvå år av ensamhet”, som enligt presentationen har tillkommit under pandemins långa period av hemarbete. Det är en spretig samling, ömsom frustrerad och inspirerad, ibland nonsensaktigt staplade ordvitsar och tankelekar, ibland ett utforskande av ensamhetens och isoleringens absurda ovärdighet.

Den inledande serien, med titeln ”Ensamheten speglar sig” är också den som stannar kvar längst. En man lämnas av sin sambo och i hennes ställe infinner sig en välgödd, rundkindad Karlsson på taket-figur vid köksbordet, deklarerande att ”jag är din nya Ensamhet!” Först försöker huvudpersonen undkomma Ensamheten genom att ta långa promenader i snön, sedan låter han sig bjudas på cigaretter och sprit av Ensamhetens flottiga leende. 

”Hundratvå år av ensamhet” släpps i samband med att Joakim Pirinen fyller sextio.
Foto: Kaunitz-Olsson

Berättelsen är typisk för Pirinens surrealistiska, galghumoristiska gestaltning av ångest – bilden av hur mannen ligger i soffan och runkar medan Ensamheten ömsint smeker hans hår, med toarullen strategiskt placerad på sitt breda lår, dröjer sig kvar länge. Och förföljelsen från Ensamheten tar inte slut förrän sambon återvänder, tillsammans med sin egen Ensamhet, en snipig tant med hårknut och tjocka glasögon.

I det nya albumet smeker han ingen medhårs, försöker inte ställa upp någon stor analys, förirrar sig hellre i sin egen labyrintiska tankevärld.

Joakim Pirinen, som fyllde 60 år tidigare i sommar, är en pionjär inom svensk seriekonst, inte minst tack vare klassikern ”Socker-Conny” (1983), hans debutalbum om anarkisten, egoisten och ligisten med samma namn – ett slags svensk motsvarighet till Jean-Marc Reisers ”Mannen med de stora kalsongerna” eller varför inte Robert Crumbs ”Fritz the cat”. Som bildskapare tillhör han den moderna konsthistorien och är, föreställer jag mig, en inspiratör till dagens stjärnor som Nina Hemmingsson och Sara Granér, ett konstnärskap i gränslandet mellan satir och absurdism, där det melankoliska hela tiden skrubbas mot det genialiska, galna eller bara oförutsägbara.

I det nya albumet smeker han ingen medhårs, försöker inte ställa upp någon stor analys, förirrar sig hellre i sin egen labyrintiska tankevärld.

Som när Joakim Pirinen i sin ensamhet sitter och illustrerar anagram av sitt namn – vad sägs om ”Pina ej minikor!”, ”Ner i min koj, Pia!” eller ”Pinka ej in i mor”? Drastiska, vansinniga bilder utan annan funktion än att fördriva läsarens och, får man gissa, konstnärens tid. 

Eller när han återvänder till ”Döda paret”, ett par dockliknande älsklingsfigurer från hans tidigare album, som iförda sadomasochistiska dräkter lallar omkring på ”övre Lidingö” och gnäller på socialdemokratin. Men den politiska pungsparken på överklassens vulgaritet går på tomgång och plötsligt kliver tecknaren själv in i serien med sitt ritbord, trött konstaterande att ”Döda paret är egentligen helt hopplösa som seriefigurer … lätta att rita dock … ”. I den stökiga, plottriga ateljén trängs tuschpennor och manuslappar med urdruckna kaffekoppar. På en står det ”VÄRLDENS BÄSTA PAPPA”, men några sidor senare har texten på koppen blivit ”VÄRLDENS ENDA PAPPA”.

En annan lakonisk kommentar till ensamhetens och hopplöshetens tidevarv formuleras i en seriestrip där subjektet är en dödskalle, på havets eller existensens botten. I fyra svarta rutor tänker kraniet den på samma gång fasansfulla och trösterika tanke som kanske är albumets kärna:

För sent

för allt

och ändå

tid.


SERIEALBUM

JOAKIM PIRINEN

Hundratvå år av ensamhet

Kaunitz-Olsson, 174 s. 


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.




Avslöjaren som blev hackad

https://embed.radioplay.io?id=87170&country_iso=se

Han avslöjade Allra – men ratas av journalistpriserna. Patrick Siegbahn på Småspararguiden gästar Expressens mediepodd. Och Expressens Anna Friberg medverkar från OS i Tokyo. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.