Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här är romanen som gör att vi ser världen på nytt

Michail Sjisjkin.Foto: Jevgenija Frolkova / Ersatz förlag
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET
Foto: Ersatz förlag

En avsky mot det egna språket kan få författare att uträtta storverk.

Ulf Olsson läser en roman som får oss att se världen på nytt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Var är jag?” – Så lyder de sista orden i Michail Sjisjkins magnifika roman ”Erövringen av Izmail”. Det är inte utan att läsaren, som omtumlad vacklar ut ur romanens sönderfallande världar, ställer sig samma fråga. Och om ingen roman kan förändra den värld som skall läsa den, så kan den ändå få en människa att uppleva världen på nytt, se världen från ett nytt håll.

”Erövringen av Izmail” är en sådan roman.

Brutal och vacker, motsägelsefull, komplicerad, och oerhört levande. Här möter man verkligen romanformen i dess tillblivelse, som den sovjetryske teoretikern Michail Bachtin talade om: en ofärdig genre där allt fortfarande är möjligt. Mikael Nydahl har översatt den till svenskan, och då även tagit hjälp av språkhistoriska experter: Sjisjkin citerar, anspelar på, lånar och stjäl – så här får man läsa också medeltidssvenska och 16- och 1700-talens svenska när gamla ryska och slaviska källor skall återges. Romanen är därtill försedd med trettio sidor förklaringar och referenser.

Författaren måste få orden att återuppstå.

I intervjuer talar Sjisjkin om hur författaren brottas med språket, med alla dessa döda ord som ett språk är. Han till och med hatar sitt ryska språk, ”det är min fiende”. Författaren måste få orden att återuppstå, få dem att uttrycka allt detta väsentliga som sker vid sidan av språket: han kallar det att översätta det väsentliga i livet till ord. 

Det är ändå de gamla vanliga orden som författaren har att föra ihop i nya mönster. Sjisjkins berättare har skrivit till Zamenhof, den polske läkaren som skapade esperanto: ”- genom att amputera bort det överflödiga och ympa in det lyckade – ville ni skapa en ras av ord, i vars ådror ett rent, osmittat blod flyter. Ack!” Nej, något rent språk finns inte: språk är blandade, de är kontaktytor för varandra, vätskor som blandas och skingras – de översätter varandra.

I ”Erövringen av Izmail” tar översättandet en rad olika former i anspråk. Romanen är inskriven i en klassisk rättegångsretorik, den är på en gång en försvarsskrift och en anklagelseakt. Men den är också inskriven i en skapelseberättelse, där orden igen skall framkalla en värld – Bibeln är naturligtvis en återkommande källa, men lika viktig är en uråldrig slavisk mytologi med dess gudar. Sjisjkin excellerar i en häftig citatkonst: sida upp och sida ner formas texten ibland genom citat ur den klassiska ryska litteraturen.

Som författare är han själv en rövare.

Höga ambitioner, sålunda. Och samtidigt är detta en realistisk folklivsskildring ur den ryska och sovjetiska historia som är en enda stor natt, ”detta olyckliga land”. Människoöden tecknas, talesätt, påhittade eller övertagna, citeras. Sjisjkin leker med språket och med de erfarenheter som format det: ”Frid åt den döde, kalas åt hans läkare.” Han citerar anarkisten Bakunin om rövaren som en folklig hjälte – som författare är han själv en rövare, om än hans folklighet nog har sina begränsningar.

Och samtidigt kulturhistoriska utvikningar om, exempelvis, konsten att döda ett barn, eller om hur olika gifter fungerar. Och där finns en ironisk lärdom: ”Men nu hade världen förstås inte varit så harmonisk som den är om det inte för varje gift hade funnits ett motgift.” Men denna värld är nu ohjälpligt i obalans, orden är döda, makten absolut – litteraturen och konsten kanske vår ”enda jordiska fristad”.

Var är jag i denna djupa natt?

Litteraturens värde kommer då, i Sjisjkins vision, av dess förmåga och kapacitet att fånga något mänskligt: ”Människan är flyktig och oförutsägbar, därför måste särskild uppmärksamhet ägnas bevarandet av hennes spår.” Därför kränger denna roman våldsamt, den följer de spår den själv lämnat, den återvänder ständigt till den, inte existentiella, utan snarare historiska frågan om jaget: var är jag? Var är jag i denna djupa natt som världen nu är?

Att så positionsbestämma jaget kräver sin författare. Michail Sjisjkin låter sin berättare börja romanen: ”Jag satte mig ned för att skriva ner min livshistoria, men jag hade visst lyckats hitta en penna som stammade.”

ROMAN

MICHAIL SJISJKIN

Erövringen av Izmail

Översättning Mikael Nydahl

Ersatz, 478 sidor

 

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap, för närvarande verksam på Berkeley i Kalifornen, och medarbetare på Expressen kultur.