Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han gör den ekologiska tragedin till poesi

”Invasiva folkgrupper”.
Jesper Weihtz. Foto: Privat.
Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Victor Malm läser Jesper Weihtz ”Invasiva folkgrupper” och tänker på den sjätte massutrotningen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så här i klimatkrisens tidevarv är det, märkligt nog, relativt få som pratar om vad som har kommit att kallas för den sjätte massutrotningen. Kanske är det för att begreppet inte riktigt har etablerat sig, kanske är det för att dess betydelse är för fasansfull för att riktigt ta in, jag vet inte, men i Jesper Weithz nya diktbok ”Invasiva folkgrupper” görs det till ett slags moralisk utgångspunkt: 

 

Solen stiger

över ett världsomspännande

svedjebruk

 

och vi är akut hotade

(du vet)

(jag vet det också)

 

och vi lever 

den sjätte massutrotningen

(vi vet det)

 

och vi dör 

 

Jag vet heller inte om begreppet behöver förklaras, men kanske: lite slängigt kan man kalla den sjätte massutrotningen för aspekten av klimatnödläget som också den mest inbitne kolfantasten förstår sig på. Just nu utrotas djur- och växtarter i en skrämmande hög takt, ja enligt Elizabeth Kolberts fantastiska ”The sixth extinction” från 2014 kan mellan 20 och 50 procent av alla i dag existerande arter vara utplånade om hundra år. 

 

Och om detta fruktansvärda försvinnande har alltså Weithz – som 2012 debuterade med den intelligenta romanen ”Det som inte växer är döende” – skrivit dikter. Eller kanske snarare bearbetat fram dikter, för lejonparten av ”Invasiva folkgrupper” är kokad på perverterade citat från källor som Andreas Malms ”The progress of this storm”, UNHCR, Dagens Nyheter och Sverigedemokraternas partiprogram. Boken är alltså ett slags kollage, eller snarare dikt skriven genom och över annan text, för att tala om det som dessa texter tiger om – det tysta våld mot naturen som tycks inbyggt i vår civilisation. 

Människan utövar våld mot en värld hon har glömt bort, väljer att inte se, inte lyssna på.

Bokens grundgrepp är lika banalt som funktionellt: en serie rödlistade eller redan utrotade arter skrivs fram som vore de mänskliga subjekt, inskjutna i utsagor om världspolitiska händelser, eller i citat från gammal vanlig högerretorik. Till exempel så här: ”allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att fåfällig fibbla bevarar och stärker sina ursprungliga kulturer och identiteter ska dras in”. 

Dessa poetiska vanställningar är snyggt gjorda, och under dem bubblar en vacker och smärtsam förtvivlan, men precis som i nästan all annan litteratur med klimattematik känns poängen redan gjord, uppenbar, hur klyftig formen den ges än är: människan utövar våld mot en värld hon har glömt bort, väljer att inte se, inte lyssna på. Och det är så den försvinner. 

Ja, vi vet.

Men! Det trots allt vackra med Weithz bok är att han vet att den vetskapen inte spelar någon roll. 

LYRIK

JESPER WEITHZ

Invasiva folkgrupper

Sjösala förlag, 64 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.