Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här är ett unikt vittnesmål från nazismens tidevarv

”Dagbok 1935-1944” av Mikhail Sebastian.
Medlemmar i den fascistiska rörelsen Järngardet. Foto: SZ Photo/TT / SZ Photo / Scherl

1996 gavs den framstående rumänske författaren Mikhail Sebastians dagböcker ut postumt. 

Salomon Schulman försjunker i ett vittnesmål som väckte stora känslor i hemlandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är inte så känt att Rumänien näst efter Tyskland stod för den grymmaste judeutrotningen. Först en bit in på 2000-talet förmådde landet att erkänna sin skuld i massmorden. Likväl lever antisemitismen starkt i landet fastän bara några få tusental judar återstår av en befolkning som kunde räkna upp till 800 000 själar.

Om att leva i fascismens skugga skriver en av dåtidens mest framstående rumänska författare – Mihail Sebastian – i sin ”Dagbok 1935–1944”. Den kom ut i hans hemland så sent som år 1996 och har väckt mycken upprördhet, framför allt bland dagens landsmän.

Känslosvallet är förståeligt. Varje rad är skriven med sanningssägarens obevekliga precision och drabbar inte bara fascismens brutalaste tillskyndare utan även landets intellektuella elit.

Mihail Sebastian var en känd författare, pjässkrivare, översättare och advokat i det ofta så sangviniska Bukarestvimlet. Även om diariet kantrar åt det oroligt nattsvarta hållet – judehatet, bombningar och den gnagande svälten – så livas man upp av de pikanta amorösa äventyren där skrivaren både bedrager och bedras (20 oktober 1937: ”Hela kvällen satt jag med handen mellan hennes lår. Under tiden betraktade jag henne: inte med en min förrådde hon något. Hon var lysten, leende, uppmärksam, rar, säker på sig själv. Och hennes man satt bredvid. Och hon såg honom i ögonen. Och den kvinnan har jag i två års tid älskat som en annan hund.”)

Det noteras hur författaren allteftersom förlorar sitt journalistvärv, sin juristsyssla, dramatikergärning, med mera.

I långa stycken dras man med i författarens svårmod och skräck. Varje dag kunde vara den sista och varje promenad ute på gatustråken kunde sluta med en kniv i ryggen. Det var en orolig tid i Rumänien: premiärministern, andra politiker och deras motståndare mördades till synes godtyckligt den ene efter den andre – och detta långt före krigsutbrottet.   

Ideologiskt dominerades scenen av Järngardet, en klerikal fascistsammanslutning, ”Ärkeängeln Mikaels legion”, som var starkt antisemitisk och fruktad bland landets få demokratiska krafter.

Det är Sebastians litterära verksamhet och hans kärlek till den klassiska musiken som kommer att rädda honom från en sorgesam undergång. Det suicidala skälver mellan raderna i denna 650-sidiga i mångt paradoxala litania, så mästerligt överförd till svenskan av Inger Johansson. Man kan förnimma författarrösten, dess djupaste nedslagenhet och dess mest bisarra élan.

Hans utanförskap: Sebastians perspektiv – med all heder åt hans kände tjeckiskjudiske föregångares dagbok – är en högst overklig kafkesk. Cafésamtalen med järngardesinpyrda intellektuella (Mircea Eliade, Emil Cioran eller Nae Ionesco) som hörde till dagboksförfattarens vardag var en del av samtidens absurditeter. Flera av hans fiender skulle överleva det kommande kriget och efter fredsslutet ståta med en låtsad oskuld.

Landet bytte sida till de allierade i ett desperat försök att rädda sig från den hotande bolsjevikiska invasionen.

Det noteras hur författaren allteftersom förlorar sitt journalistvärv, sin juristsyssla, dramatikergärning, med mera. Han blir den undermänniska som det rumänska militärstyret betraktade judarna som. Varje dag blev en kamp för inte bara existentiell utan reell överlevnad.

Trots den blodbesudlade rumänska framfarten, förstärkt av alliansen med Tredje Riket, beskrivs inte de kusliga övergreppen med den grymhet som den gängse historiebeskrivningen framhäver i denna Sebastians värld.

Järngardets pogrom i början av 1941 dit även mobben anslöt sig skildras inte med den upprörande detaljrikedom som kännetecknade pöbelupploppet. Judar hängdes i köttkrokar på koscherslakterier, de bokstavligen hudflängdes, våldtogs och de försvarslösa torterades skoningslöst av tonåringar. 

Likaledes får inte den bestialitet som ägde rum efter det tyskrumänska krigsutbrottet i mitten av 1941 det anskrämliga utrymme som vore befogat. Ta till exempel pogromen i Jassy, där 15 000 mördades inom loppet av några dagar. Inte minst romer tillhörde den obevekliga mobben för att senare själva utsättas för antizigenska nidingsdåd, om än i betydligt mindre omfattning. Rumänska soldater slaktade judar i hundratusental i de östliga provinserna – Bukovina och Bessarabien – judar hängdes i vägstolpar i Odessa, sattes i koncentrationsläger i Transnistrien och svalt ihjäl eller dränktes i floden Dnestr i all obeskrivlig grymhet.

Författaren beskriver sig i slutraderna av sitt verk som en sorgsen man.

Kanske nådde inte den oförblommerade sanningen fram till Sebastians Bukarest? I jämförelse förskonades staden från de massmord som pågick i de östliga provinserna. Kanske rådde samma tankegångar bland de allianslierade härskarna i Bulgarien och Rumänien. De judar som uppfattades som ”utländska” gick samma öde till mötes som sina trosfränder i övriga Europa. Därför mördade bulgarer oförsonligt i Makedonien liksom rumänerna i sina östliga områden som endast tillhört landet sedan första världskriget – medan ”de egna” klarade sig, om än inte utan växlande särbehandling.

Tyskarnas industriella utrotning ersattes med personligt präglade grymma hämndaktioner. Först månader efter debaclet vid Stalingrad där mångtusenden rumänska soldater stupat, avsattes den rumänske Führern – Cunducator – Ion Antonescu. Landet bytte sida till de allierade i ett desperat försök att rädda sig från den hotande bolsjevikiska invasionen.

Samma dag som min egen mor befinner sig i Auschwitz kommer de befriande ryssarna till Bukarest. Sebastian skriver i sin dagbok 31 augusti 1943 : ”Folket längs gatan är fortfarande omtumlade. (…) Många förbipasserande tittar snett på ’judepacket som applåderar’.”

Författaren beskriver sig i slutraderna av sitt verk som en sorgsen man. Överallt bär han med sig sin obotliga ensamhet.

Mihail Sebastian kom aldrig att uppleva Antonescus avrättning. Efter att ha överlevt kriget dog han i en trafikolycka 29 maj 1945 – på väg att hålla sin första föreläsning på universitet i Bukarest.

DAGBOK

MIKHAIL SEBASTIAN

Dagbok 1935-1944

Översättning Inger Johansson

Bokförlaget h:ström, 649 s.

Salomon Schulman är barnläkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han översätter också jiddischlitteratur. Hans senaste bok är ”Käre Moyshe! Käre Shloyme! Brev i skuggan av döden”.

Varför hatar alla postmodernismen? 

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.