Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans uppgörelse med pappan är gastkramande

Otto Gabrielsson, son till Jörn Donner.
Jörn Donner (1933-2020).Foto: EVA TEDESJÖ / DN TT NYHETSBYRÅN

Otto Gabrielsson beskrevs som sin pappas sådda vildhavre och som ”ett misstag”.

Ebba Witt-Brattström läser nu en förtvivlad uppgörelse med Jörn Donner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Varför älskar medierna papputar? Dessa löjligt självupptagna urtidsdjur som borde dött ut med mammutarna. En papput, förklarar Otto Gabrielsson i sin svidande sorgliga uppgörelse med pappan Jörn Donner, kan göra karriär på ”sin avancerade mimik” i tv. Eller på att trots kändisskapet beskriva sig som evig underdog. Ja det är ingen hejd på hur värdelösa papputar är. Men framför allt är papputar värdelösa fäder ”utan ansvar och utan skuld”.

Otto vet vad han talar om. Han är Donners svenska ”vildhavre”, liksom den finska halvsyster vars begravning papputen vägrade att bevista. De var ”misstag”, bägge födda 1981, under äktenskapet med Jeanette Bonnier. Donner erkände faderskapet mot att slippa betala underhåll. Istället investerade han i tavlan ”Lenin på lit de parade”. Jörn Donner gjorde ingen symbolisk koppling, men det gör Otto. Inom parantes sagt tror jag vilken förälder som helst efter läsningen av ”Vildhavre” sneglar misstänksamt på sina gulliga små ättelägg. De har ju öron, ögon, hjärna och känslor, hu. 

Boken är gastkramande, och inte illa skriven.

Av sex barn dömer Donner ut tre (”framtidslösa människor”) i sin 1128 sidor långa självbiografi ”Mammuten” (2012). När Otto inser att han bara existerar i en bisats påbörjar han en uppgörelse som får Karl-Ove Knausgårds avrättning av pappan i ”Min Kamp” att verka suspekt varsam. Eller för den delen Nils Claessons avslöjande sonblick på Slas i ”Blåbärsmaskinen” att te sig närmast omtänksam. 

Här Otto: ”Pappa, du är ett känt varumärke men tyvärr en helt värdelös produkt…. en regissör utan sedda filmer, en politiker utan idéer, en journalist utan nyheter och en författare utan läsare… Att långsamt bli nedsänkt i flytande betong ger större behållning än att utsättas för din kulturella produktion… Din inte längre unika kulturella bedrift har bestått i att svära och vara oförskämd i medierna… Jag tål inte dig och ditt oförskämda galande i offentligheten… Du fantiserar och börjar skriva. På ditt av begränsad handhygien, och näsutforskande nerskitade tangentbord börjar dina fingrar gå. Resultatet blir alltid detsamma. I dina tankar når du inte längre än till dig själv och huvudpersonens beteende, det vill säga ditt eget, som bestått av att fly genom att dricka, röka, knulla och arbeta.”

Boken är gastkramande, och inte illa skriven. Strindbergs eld pyr i hörnen, papputen förvandlas till aska. Först blir jag upprymd: heja Otto! Du har en framtid, du fixar det här. 

Sönerna låter dem lägga sig som en våt filt över deras liv.

Men så äter sig Ottos sorg in i mig. Som när han jämför sig med den depressiva bisamråttan i Mumindalen, eller köper Jordan B Peterson (men utan att läsa honom, tack och lov). Han ältar sina motgångar, sina refuserade böcker, sin passivitet, sin uteblivna bekräftelse av pappa (”Såg du inte min misär?”). Otto är en bildad, analytisk person med en bra relation till sin mamma. Han vet att hans pappabesatthet är självskadebeteende men kan inte komma ur det: ”vi kan tala om våra framgångsrika men dåliga fäder oförtrutet i timmar, men våra mammor nämner vi knappt.”  

Fråga: fascinerar pappor sina söner därför att maskuliniteten fortfarande definieras så förenklat som att utan kritik ta rygg på sin oftast mindre närvarande pappa, aldrig sin mamma? Söner skriver sällan böcker om sina mammor, som fortfarande verkar vara brödet och mjölken som levereras punktligt. Annars är vi dåliga mödrar, som borde skämmas livet ut. Men pappor, inte bara papputar, kan vara lika usla som Jörn Donner och ända avgudas. 

Sönerna låter dem lägga sig som en våt filt över deras liv. Det är en gåta. Den upptäckt som gör att mammor kan klona sig till pappor och vice versa kommer att lösa problemet. I väntan på det Nobelpriset hoppas jag att Otto Gabrielsson gräver lite djupare i sin nästa bok, som gärna får vara skönlitterär. Talang har han. 

Mest av allt önskar jag att medier slutar att intressera sig för Jörn Donner, Woody Allen och andra papputar. Må de vila i frid, i glömskans eviga permafrost. 

 

 

PROSA

OTTO GABRIELSSON

Vildhavre. Sista brevet till pappa

Schildts & Söderströms, 221 s. 

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål” .  

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.