Hans skildring av arbetet är iskall och kärleksfull

RECENSION. I stort sett varje vecka hämtar jag ut en roman eller diktsamling från posten. Mestadels debutanter. I förhoppning om att jag ska recensera dem. De allra flesta läser jag bara några sidor av. Jag vill inte att de ska uppta min tid.

Den här gången stannar jag upp efter bara några sidor. Jag inser att jag håller i ett mästerverk.

Jonas Rydins ”Världens åttonde underverk” är en roman på prick 300 sidor. Den andra gången jag läser den, det har tagit lite drygt en vecka, tycker jag att den om möjligt är ännu bättre.

Det är som en kunskapsbank, en erfarenhetsbank, som man hela tiden kan ösa ur. Den är så varsamt skriven att det är ett rent nöje att läsa den.

”Ett drygt år återstod till millennieskiftet. Magnus jobbade de två sista månaderna på logistikavdelningen för ett hälsokostföretag.”

Magnus påminner till en början om den konturlösa huvudpersonen i någon roman av Houellebecq. Han är runt trettio, och vet inte riktigt vad han ska göra av sitt liv, då han får erbjudandet att flytta till Vietnam för att klargöra om det förekommer några oegentligheter på en klädfabrik utanför Saigon.

Han och Pamu, en tidsstudieman som hämtats från Sri Lanka, kastas in i en, i alla fall från början, främmande och lite overklig omgivning.

Det är ett genialt grepp som gör att allting som Magnus och Pamu upplever kan skildras minutiöst utan att du som läsare förlorar intresset. Lite som i en deckare undrar du verkligen hur det ska gå. Samtidigt sjunker du in i beskrivningar som i sin skönhet påminner mig om Monets målningar av näckrosdammar. 

Detta att handlingen huvudsakligen utspelas i Sydostasien hjälper till. Den varmfuktiga luften som, särskilt på kvällar, gör att det känns som att du flyter fram på de skramligt rökiga, cykel- och moped-förbisvischande gatorna.

Man skulle mycket väl kunna beskriva Rydins 'Världens åttonde underverk' som en iskall beskrivning av den globala kapitalismens villkor.

När vi mot slutet av romanen befinner oss med Magnus och företagets ägare Bastiaan Holst på en klädmässa i Düsseldorf dröjer sig det främmande, lite måleriska kvar:

”De befann sig på terrassen invid hotellets frukostbuffé, en trälagd uteplats där det fanns några glest utspridda ståbord med röda bordsskivor och fotstöd nertill. Ovanför deras huvuden välvde sig ett högt tälttak. Spridda sällskap stod och rökte vid de andra borden. Långt nedanför terrassen löpte kortsidan av Esprit arena där några orangeklädda arbetare höll på att rulla ihop gräsmattan inför vintersäsongen. På avstånd såg deras rörelser onaturligt långsamma ut. En lastbil fraktade bort ett par balar gräs utan att ljudet av motorn nådde fram. Längs långsidorna av arenan löpte rader av kulörta plaststolar, starka i färgerna på nära håll och allt diffusare längre bort, tills de liksom slocknade och blev svarta på avstånd. På kortsidan mittemot hade mörkret slukat alla konturer och färger som om själva lokalen lösts upp.” 

Den värld som du genom Rydins omsorg träder in i är fascinerande på samma sätt som den person som du ser på och samtidigt åtrår.

Srilankesen Pamu blir blixtförälskad i flygvärdinnan Linh. Denna hans passion, dess ilande svartsjuka och av lycka övermättade kärleksstunder, är en hjärtpunkt i romanen.

En annan sådan hjärtpunkt, en lycka som sällan har gestaltats, är kärleken till arbetet. Det kan tyckas omänskligt. En dånande arbetsplats, dess stickande lukt av kemikalier. Men dessa tusentals textilarbeterskor, flinka men ibland fnittrande, ges en oväntat ljus stämning.

Pamu ber Magnus att komma ut till en av produktionslinorna:

”där de nu producerade en tejpad regnjacka helt enligt Pamus omgjorda rörelseschema. Förra säsongen fick de ut 250 stycken per dag. Nu – efter bara tio dagar på linan – var de uppe i 300 stycken, med exakt samma antal maskiner och sömmerskor. Det var som om jackan fladdrade genom händerna på flickorna och en osynlig hand lyfte den genom luften. Hela flödet fungerade, inte en minut gick till spillo, det var total närvaro i varje enskildhet, nästan omänskligt. Han fick gåshud av det.”

Ändå: arbetets lycka, vilket arbete det än är, är att veta med sig att man är rätt person på rätt plats.

Man skulle mycket väl kunna beskriva Rydins ”Världens åttonde underverk” som en iskall beskrivning av den globala kapitalismens villkor. Du får en inblick i de knep, härskartekniker, som krävs för att driva en klädfabrik, men också en koncern.

Det är inget sötebrödsarbete.

Ändå: arbetets lycka, vilket arbete det än är, är att veta med sig att man är rätt person på rätt plats.

I bakhuvudet finns trots allt känslan av att hela menageriet – den stillastående röken från fabriksskorstenar, alla dessa flickhänder i oavbruten rörelse, intrigerna, huvudvärken, hätskheten i umgänget mellan mellanchefer – i själva verket är ett slags vansinne.

För att hjulen ska hållas rullande intalas vi att hela tiden konsumera.

Men en sådan sak som kläder?

För några dagar sedan upptäckte jag att den skjorta jag skulle sätta på mig måste vara fyrtiofem år gammal.

Det var nämligen 1976 som jag reste med min pappa till Hongkong.

Eftersom han inte kunde engelska var jag hans tolk. Efter tjugo år som byggnadsarbetare, hade han fått jobb som säljare. För att sedan – genom ett banklån – få möjlighet att köpa en grossiströrelse i leksaker.  

Skjortan, som jag nu har tagit fram, är himmelsblå. 65% polyester, 35% bomull. En vanlig konfektionsskjorta. Men det är inte så att den har nötts eller blekts av alla dessa år. 

Inköpt en varm och disig, gråmulen dag i Hongkong.

Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.