Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans pappa är hopplös men omöjlig att inte älska

Eric Rosén,. Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER / NATUR & KULTUR
”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort.”
Annina Rabe. Foto: JENNIE SMITH / JENNIE SMITH/PRESSBILD

Inte ens när pappa begår ett bestialiskt mord kan sonen sluta älska honom. 

Annina Rabe läser Eric Roséns självbiografiska pappabok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det finns en särskild plats i himlen för hopplösa pappor som alltid blir förlåtna. Vars barn fortsätter att älska dem, sammanbitet och oupphörligt, hur försumligt de än beter sig. Observera att jag skriver ”himlen” och inte ”helvetet”. För om det fanns en himmel, vilket jag i och för sig inte tror att det gör, skulle dessa pappor – ehuru oförtjänt – ha en gräddfil rakt in i den. Burna endast av den kärlek som deras barn bestått dem.

I Eric Roséns självbiografiska bok ställs faderskärleken på hårdare prov än för de flesta. Erics pappa Sven är en intelligent och på många sätt kärleksfull människa, men han är också tung blandmissbrukare; av amfetamin, receptbelagda läkemedel, alkohol, ja det mesta. Han tillstår utan omsvep att drogerna är det som är viktigast i hans liv. 

Missbrukarbarn

Han har insett att det ”säkraste sättet att uppnå lycka är att ta genvägen via droger”. Hans barn finner med missbrukarbarns enastående anpassningsförmåga snart en normalitet i tillståndet. Under helgbesöken hos pappa är hela tiden missbruket närvarande. Men där finns också gemensamma tv-stunder, middagar, katter och ett slags paradoxal trygghet. 

Eric Rosén skildrar med ett klart och okonstlat språk barnets upplevelse av den där hårfina balansen mellan trygghet och misär. För misär är det ju: med pappans upprepade självmordsförsök och mammans tunga depression. Och så sonen: som genom hela eländet är märkligt alert, med huvudet på skaft, som tidigt lär sig använda intellektet som sköld. 

Det är även hans metod när fadern anhålls och döms till fängelse för ett osedvanligt brutalt mord på en kompis. Eric resonerar sig först till förnekelse: det finns ingen möjlighet att hans pappa kan ha gjort detta. När han så småningom tvingas inse att fadern nog är skyldig, förhåller han sig även till det med en ursäktande hållning.

 

Brevväxling

Under fängelsetiden fördjupas relationen med en omfattande brevväxling. Det är ofta fina brev; öppna, roliga och kärleksfulla. Men kontakten bygger på sonens outtröttliga medberoende. När Eric till sist förmår att ställa ultimatum förändras relationen för alltid. 

Eric Rosén skriver sin berättelse rätt upp och ner utan större åthävor. Han hade kunnat trixa mer, göra en mer litterär skildring av detta. Men det finns också en poäng i det rättframma språket, där den vuxna Eric aldrig befinner sig långt ifrån barnet. Där finns inslag av subtil humor. Men framför allt finns den förbannade, förtvivlade pappakärleken: den som i slutänden övertrumfar det mesta. Den som, oavsett om han förtjänat det eller ej, skjuter Sven Rosén rätt upp i himlen med alla världens andra ansvarslösa, hopplösa pappor som inte går att sluta älska.

 

SAKPROSA

ERIC ROSÉN

Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske har gjort

Natur & Kultur, 252 s.

 

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet finns även som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!