Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans nya dikter är en omskakande livsmässa

Niklas Rådström.Foto: Håkan Elofsson / Albert Bonniers
”Då, när jag var poet”.
Sara Abdollahi.Foto: OLLE SPORRONG

Niklas Rådströms nya diktsamling är den första på 20 år. 

Sara Abdollahi skakas av hans existentiella sorgepoesi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur skriver man om sjukdomen när man befinner sig mitt i den? Niklas Rådström har kanske inga svar – om det ens finns några – men väl drivkraften och nyfikenhet att försöka förstå. Det tänker jag när jag läser ”Då, när jag var poet.” 

En diktsamling som första gången tar form en augustidag 2017 – då Rådström nås av beskedet om den akuta blodcancer han drabbats av. Diktandet blir ett sätt att navigera genom besöken på Huddinge sjukhus ”höst som vår, sommar som vinter”, och livet som ett väntrum på gränsen mellan dröm och vaka.

Rådström debuterade 1975 med ”Med tystnad närbesläktade dikter.” Två år senare kom ”Dikter kring Sandro della Quercias liv” – det blev genombrottet. Annars han han varit upptagen med dramatik, prosa och filmmanus. Hans senaste diktsamling kom ut för 20 år sedan.  

Håret som tappas under natten 'ligger som vissnat gräs på kudden'.

I denna sin officiella återkomst till poesin, diktar Niklas Rådström med stor närvaro, och väjer aldrig för att beröra det svåra. Stundtals är det förtvivlande läsning – håret som tappas under natten ”ligger som vissnat gräs på kudden” och diktjaget ser kroppen förtvina och försvinna. Här finns referenser till Novalis, Wittgenstein och T.S. Eliot

Medan jag läser påminns jag om Susan Sontags berömda essä ”Sjukdom som metafor.” Skriven efter att själv drabbats av cancer protesterar hon mot ett språkbruk där den används som metafor för allt man ogillar, sådant som sprider sig och ska skäras bort. Sontag menar att cancer är just bara cancer är – varken god eller ond utan helt meningslös. En hållning jag tycker mig finna också hos Rådström. Boken varvar konkreta prosalyriska stycken med mer abstrakta fragment, men det blir aldrig ett metaforiskt koketterande och trixande. Sjukdomen är vad den är – meningsfullheten finns i stället i naturen, och hos människan, som är en hel värld.

Det finns en klar svärta.

”Då, när jag var poet” växer för varje läsning. Jag läser den för sin sköra dokumentära rakhet: 

”Först på morgonen, när donatorns celler som glimmande guld / rinner ut i mina vener från droppställningens blodpåse / minns jag namnet på bandet jag tänkte på: The Cure. / Kuren. Botemedlet. Läkandet. Tillfrisknandet”

Jag läser den också för sin klara skönhet: 

”Över augustihimlens svarta tavla / resterna av skapelsens planritningar, / utstrukna formler och ekvationer / i blekt glimmande, gnistrande spår, / galaxer, planeter och stjärnfall”.

En poesi vilken kan röra sig så suggestivt och sömlöst mellan världar – ”från droppställningen vid sjuksängens sida” till ”björkens frasande lövsvall”, kan inte sägas vara annat än vaken och gripande. Det finns en klar svärta men den pekar också emot hoppet, ljuset och kärleken. Jag är djupt tagen av hur Niklas Rådström har skrivit fram en existentiell sorgepoesi utan skygglappar, ja, en omskakande livsmässa.

 

 

LYRIK

NIKLAS RÅDSTRÖM

Då, när jag var poet

Albert Bonniers, 120 s.

 

 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.