Hans mysterier lider av David Lynch-syndromet

RECENSION. En cirkel har naturligtvis inga hörn, det vet minsta barnunge. Å andra sidan: Placera cirkeln i en kvadrat, eller en kvadrat inuti cirkeln, och plötsligt blir perspektivet annorlunda. Det går att föreställa sig cirkelns hörn, någonstans i tomrummet utanför och inuti den. En mycket övertygande optisk illusion, som i slutändan inte betyder något. En cirkel är trots allt en cirkel.

Så hade man också kunnat beskriva grundstämningen i Jerker Virdborgs ”Cirkelns fyra hörn” (eller för all del hela hans författarskap) – som spänningen mellan vad som faktiskt är och vad som hade kunnat vara. Mellan fakta och faktoid, historia och hittepå, minne och myt. 

Skådeplatsen är Stockholm, stoffet stadens moderna historia, från folkhemsbygget och det hemliga kärnvapenprogrammet till terrordådet på Drottninggatan. Huvudpersonen Per har i fem år väntat på en fyrtioårspresent från sin far. Så händer det plötsligt – pappan ringer och talar om att det är dags. Han har bokat en privat busstur genom Stockholm för sig och sonen. Tillsammans med guiden Laura färdas de från plats till plats i ett hysteriskt tempo, hittar falska artefakter med metalldetektor, lyssnar på märkligt kontradiktoriska faktaföreläsningar från en iPad, fikar och fikar igen. 

Men det är bara en del av gåvan. Andra halvan är att Per ska få höra berättelsen om sin pappas hemliga, tidigare liv. Och den är minst sagt spektakulär. Inte minst för att det framkommer att Per haft en bror, en pojke som dog innan han själv föddes, vars namn var… Per. (Och jo, nog måste det vara PO Enquists ”döpojke” som åkallas – Virdborgs fadersgestalt förevisar till och med en version av Enquists ”likkort” för sonen, en tecknad bild av den förste, döde Per som spädbarn). 

Det har nog med döden att göra, och med kärlek och försoning.

De märkligt skevande påståendena om Stockholm glider ihop med pappans lika orimliga bekännelser, och utflykten blir en mardrömsresa mellan koordinater som hela tiden flyttar på sig. Slutmål: okänt. Men det har nog med döden att göra, och med kärlek och försoning.

Virdborgs komprimerade, sakliga prosa – tryfferad med ett slags absurd galghumor – är som alltid oklanderlig. Berättelsen vindlar sig framåt tills den kantiga cirkeln hjälpligt slutits, och under resan håller den läsaren helt och hållet i sitt grepp. Det är först när romanen klingar ut som en viss tomhetskänsla infinner sig. 

”Cirkelns fyra hörn” lider av vad man kan kalla David Lynch-syndromet: mysterier för mysteriets egen skull, ett slags ledtrådsletande som inte leder någonstans, en jakt på svar och lösningar som man misstänker att inte ens upphovsmannen själv sitter på. För att det inte är det som är ”poängen”. Men vad är då poängen? Vete fan. Men det är spännande så länge det varar. 

Amanda Svensson är författare, översättare och kritiker på Expressens kultursida.