Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans Magnus Enzensberger / Hammerstein eller egensinnet

Hans Magnus Enzenberger porträtterar generalen som avskydde Hitler.
Per Olov Enquist läser en essäroman om en hederlig man som var för lat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

HANS MAGNUS ENZENSBERGER | Hammerstein eller egensinnet | Översättning Peter Handberg | Norstedts, 336 sidor

Ingen period i historien lockar mer än andra världskriget till kontrafaktiska hypoteser. Hur skulle det ha gått om… ja om.
Om Rudolf Hess lyckats med sin galna flygning till England för att åstadkomma fred. Om invasionen i Normandie fördröjts med ett halvår, så att Sovjet fått kontroll över Europa. Eller om Hitler mördats. Föreställningen att historien är en serie slumper, inte en obönhörligt framrinnande flod.
Hans Magnus Enzensbergers bok Hammerstein eller egensinnet är ingen kontrafaktisk spekulation. Det är en bok om motståndet mot Hitler som inte blev av. Eller snarare: som fanns, men försvann i intellektuell passivitet.
Eller, rått uttryckt: hur de goda människorna inte fick skägget ur brevlådan.
Generalen Kurt von Hammerstein var arméchef fram till 1933 och avskydde Hitler, som han tidigt genomskådade. Hammerstein hade ett oerhört anseende inom militärledningen också som avsatt; han var en lysande intellektuell, konservativ, hederlig, och lat, och fram till sin död (i cancer) 1943 var han centrum i den högre militärledningens motstånd mot naziregimen.
Den tyska militärmaskinen var ju heller inte vilkensomhelst.
Det fanns rationella skäl till att den tyska armen lyckades med blixtkrig i öst och väst, eller – också vid det totala nederlagets rand – var nära att kasta de allierade tillbaka i kanalen i augusti 1944. Den tyska krigsmaskinen var helt enkelt bättre än någon annan tidigare skådad. Styrd av en politiskt avskyvärd diktatur fungerade den på ett märkligt sätt efter basdemokratiska principer: varje enhet – och varje officer på låg nivå – tränad att fatta snabba och självständiga beslut, stor rörlighet, ”hellre ett snabbt och kanske felaktigt beslut på låg nivå än ett långsamt och kanske riktigt på hög”, som den förbluffande maximen löd inom de tyska militärakademierna.
Det skapade en förfärande effektivitet. Det fanns bara ett problem: denna effektiva krigsmaskin stod i tjänst hos en mördarideologi, nazismen. Å andra sidan kan man säga: skulle det finnas en motkraft till Hitler var det inom den tyska armen.
Vänstern, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, var ju krossad. Kommunisterna förintade. Men arméledningen?
Ja, var låg makten inom denna väloljade maskin, och möjligheten till uppror? Enzensberger noterar i förbigående en paradox, ett problem som hänger samman med den ur effektivitetssynpunkt förtjänstfulla ”basdemokratin” inom den tyska armen. Den edsvurna lojaliteten till Hitler, fanatismen, var starkast bland de lägre officerarna. Generalerna hatade i allmänhet uppkomlingen Adolf. Men när man nu lärt upp basbefälet till att agera självständigt, skulle de då verkligen lyda om signaler kom uppifrån till revolution?

Hammerstein är historien om generalernas många planer som rann ut i sanden. I centrum denna undflyende intellektuell med namnet Kurt von Hammerstein. Obegripligt är, förresten, att så många vrenskande generaler inte åkte fast tidigare; fast de konservativa generalernas gnöl kanske var så vanligt att det betecknades som ofarligt. Hammerstein hade dock en stor familj med sju barn; och barnen hade större benägenhet till direkt aktion. Några blev kommunister, några gick aktivt in i praktiska konspirationer mot Hitler. En tätt intill von Stauffenberg. Centralfiguren Hammerstein hörde och kommenterade, mumlande, allt, medan konvulsionerna inom familjen blev allt våldsammare.
Själv försvinner han, i Enzensbergers bok, långsamt ur fokus. Det är det märkliga med historien, kanske en strukturell svaghet, kanske en av poängerna i denna gåtfulla – ja är det inte en essäroman?
För det är väl en essäroman Enzensberger, denne briljante essäist och lyriker och ledande europeiske intellektuell, skrivit? Eller är det först en politisk essä om generalernas tvehågsna motstånd, en essäistisk text som långsamt öppnar sig till att bli början på en förtvivlad familjeroman, nästan påminnande om Buddenbrooks? Hur barnen frigör sig, och hatar varandra, och försöker, och går under. De goda människornas förtvivlan när det möjliga goda inte är möjligt. Och hur de inte vet sig någon levandes råd; allt medan familjefadern sjunker tillbaka i sorg och ensamhet.
”I familjen Hammersteins personliga historia”, skriver Enzensberger i en efterskrift, ”återfinner man alla avgörande motiv och motsägelser i den allvarliga situation Tyskland befann sig i”. Boken är samtidigt inte en roman, tillägger han, med nästan rasande eftertryck; de enda fiktiva inslagen är en serie nästan humoristiska ”Posthuma samtal” författaren E. för med döda aktörer. Kanske är Hans Magnus Enzensberger lika trött som alla andra på otydliga gränsdragningar mellan fakta och fiktion, och inställsamma definitioner på begreppet ”Roman”.
Här tvekar man inte som läsare; gränserna är knivskarpa. Beteckningen ”bok” är dessutom alldeles fin, och tillräcklig. Men lite grann saknar jag nog den fiktivt gestaltade romanversionen av familjen Hammerstein som vår tids Buddenbrooks; den man kan ana han hade velat skriva i sista halvan av denna bitvis lysande essäroman, eller vad man ska kalla den, nåja, bok.