Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans kamp för klimatet är nästan plågsamt fåfäng

Jonathan Safran Foer.Foto: JEFF MERMELSTEIN / NORSTEDTS
”Det är vi som är klimatet. Hur man räddar världen”
Anna Hellgren.Foto: MIKAEL SJÖBERG

Efter ”Äta djur” har Jonathan Safran Foer vässat pennan för klimatet.

Anna Hellgren läser en skakig appell för individuellt ansvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Är det diktatur ni vill ha? Eftersom epidemiologen Emma Frans ställde samma fråga på Twitter häromdagen känner jag mig trygg med att återge den i skrift snarare än att fortsätta skrika den för mig själv här i min sociala distansering. 

Det är svårt att behålla fattningen som det är, och nästintill omöjligt att inte övermannas av raseri vid åsynen av människor som flockas på afterski i fjällen eller som trängs på krogar samtidigt som myndigheterna förbereder ett fältsjukhus för intensivvård i Älsvjömässan utanför Stockholm.

Sällan har det varit så uppenbart att vissas personliga begär och känslor av berättigande smäller högre än andra människors väl och ve. För den som satt sig in i klimatfrågan är det tyvärr gamla nyheter – ingenstans är det så tydligt att människor sätter sin egen njutning och vinning först. 

Vi gasar glatt mot tre-fyra graders uppvärmning samtidigt som människor redan pliktar med sina liv på andra sidan jorden. 

Och – varför kan Foer själv inte sluta äta hamburgare i hemlighet?

Den amerikanske kändisförfattaren Jonathan Safran Foer brottas med liknande frågeställningar i sin debattbok ”Det är vi som är klimatet”. Varför gör vi inget åt vår döende civilisation? Hur kan vi fortsätta en livsstil som vi vet kommer att skapa ett fruktansvärt lidande för våra barn och barnbarn?

Och – varför kan Foer själv inte sluta äta hamburgare i hemlighet när han behöver tröst eller belöning?

Som svar travesterar han Felix Frankfurter, jude och ledamot av Högsta domstolen i USA. När han 1943 fick ta del av den polske motståndsmannen Jan Karskis berättelser om utrotningen som drabbade Europas judar trodde han inte att Karski ljög, men invände att ”Mitt huvud, mitt hjärta, de är konstruerade så att jag inte kan acceptera det”.

Vi vet hur tragedin slutar. Det var inte bara hos Frankfurter inlevelseförmågan sviktade. 

”Det är vi som är klimatet” är full av berättelser likt den om Frankfurter och Karski. Genom bland andra sin egen mormor, den enda i familjen som gav sig av från den polska hembyn när nazisterna närmade sig, astronauter som fylls av kärlek och harmoni vid åsynen av planeten jorden ensam i den kalla rymden och resonemang om självmordets för- och nackdelar bygger Foer sitt försvar för planetär omsorg trots allt. Varje kapitel fogar ännu en anekdot till den väv ämnad att väcka passiva jordbor till liv. 

Det är väldigt snyggt – Jonathan Safran Foer är en mycket skicklig författare, och hans familjehistoria tål att berättas – men också förvånansvärt blodfattigt. 

Hans uttalande ambition med ”Det är vi som är klimatet” är att människor ska börja äta vegansk kost till frukost och middag.

Energi uppstår egentligen bara när Foer plötsligt går i klinch med Roy Scranton, författare till boken ”Att lära sig dö i antropocen”. Foer är upprörd över en essä Scranton skrivit i New York Times där han brottas med det orimliga i att ha satt ett barn till världen under rådande omständigheter. 

Texten, ”Raising my child in a doomed world”, provocerar den annars så polerade författaren eftersom Scranton landar i slutsatsen att det enda han kan göra är att uppfostra sin dotter till en person som kan vara stark, smart och anpassningsbar under den kommande katastrofen.

Foer å sin sida vill att vi vaknar och gör något, närmare bestämt slutar äta så mycket kött. Hans uttalande ambition med ”Det är vi som är klimatet” är att människor ska börja äta vegansk kost till frukost och middag och på så vis slå ut djurfabrikerna och därmed få till en radikal minskning av den globala uppvärmningen. Det har han givetvis rätt i, och som han redan visat i förra boken ”Äta djur” är det inte bara klimatet som vinner på en nedläggning av den brutalt vidriga köttindustrin. 

Men ärendet är också problemet med Foers bok: det som hade kunnat bli en skarp och polemisk tidningsartikel förvandlas här till en i sammanhanget nästan plågsamt fåfäng stilövning till försvar för nästan-handling. För inte ens om alla i hela världen läste den här boken och genast slutade äta djur och dess delar skulle vi komma i närheten av en lösning på klimatfrågan. 

Appellen för individuellt ansvar skulle kunna vara gullig i all sin orimlighet, om det inte vore för att så mycket stod på spel.

 

 

ESSÄ

JONATHAN SAFRAN FOER

Det är vi som är klimatet. Hur man räddar världen

Översättning Nik Ruth Persson
Norstedts, 279 s.

 

 

Anna Hellgren är redaktör för Expressens kultursida.