Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans elakhet var den största i Sverige

Stig Ahlgren och Birgit Tengroth. Foto: BM-BILD / TT / / TT NYHETSBYRÅN
Stig Ahlgren. Foto: DEX / DN
Ulrika Milles. Foto: CHARLIE DREVSTAM / ALBERT BONNIERS
”Ensamvargar. Stig Ahlgrens 1900-tal. Manlighet, kärlek, litteratur”.
Ulrika Knutson. Foto: ROGER VIKSTRÖM

Relationsdrama och kulturkrig i spalterna, Ulrika Milles djupdykning i arkiven har bägge.

Ulrika Knutson tycker mycket om biografin över ”toffeln” och bråkstaken Stig Ahlgren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Vem var Stig Ahlgren (1910–1996)? Kritiker och tidningsman, verksam under stora delar av 1900-talet. På fyrtiotalet gick han från radikala Arbetet till borgerliga Vecko-Journalen och blev avfälling. Känd som elak. I en krönika försvarade han författarens privilegium att avrättas med svärd, i stället för att hängas i tysthet. ”I bästa fall växte det ut ett nytt, och bättre, huvud”.

Det är roligt, men oanvändbart. Debutanter måste handhas varsamt. Och klipper man till en ärrad riddare leder även det till tårar. Nej, svärden får vi lämna i vapenhuset. Ett större problem är att hela kyrkan har brunnit ner – det finns knappast någon överenskommelse kvar om kritikens uppgift. Kritiken betalas inte och den betalar sig inte heller.

Kritikerns förändrade roll är en faktor som får Ulrika Milles att ticka i sin ambitiösa och läsvärda biografi över Stig Ahlgren.

Karl Gerhard

Ett litet problem är att Ahlgrens person och hans miljö, Vecko-Journalen, beskrivs som så mossiga redan från början, med bistånd av Karl Gerhards underbara kuplett ”katt bland hermelinerna”. Vi glömmer då att VJ parodierades för att den var värd det. 

Med en upplaga på 100 000 – större än den ”bildade borgerlighet” man vände sig till - och med en redaktion på miljonen: Barbro Alving, Marianne Höök, Lars Ulvenstam, Olle Strandberg och Stig Ahlgren. Hur mossiga var de när det begav sig? 

Visst sålde Kungliga Vecko-Journalen på lillprinsen, men VJ var ett större fönster mot samtiden, före tv. Bläddra i de sepiabruna travarna, och döm själv.

Stalin på lit de parade, revolt i Ungern; 1950-talets rättsskandaler; pastor Kejne träder fram, biskop Helander skriver anonyma brev. Sara Lidman debuterar, Ingmar Bergman regisserar. Jungfrutro och dubbelmoral diskuteras. Symboliska känns alla korsettannonser från Gracilette och Glamour, Abecita, Fox och Spirella. Man slarvade inte med formen i VJ.

Vi talar ännu om ”stilister” som något som ramlat ner från månen. Det är inte sant. Det krävs en redaktionell kultur som odlar sorten, tid för redaktionella samtal.

Ulrika Milles ger en fantastisk tidsbild, där redaktör Ahlgren tycker att kåsören Bang går på tomgång, känner igen sig och erbjuder ett gemensamt samtal – där ”de kan spotta i varandras nävar”.

Agnes von Krusenstjerna

Det hade varit givande med fler bilder, en bättre genomlysning av den tid och tidningsmiljö som var Stig Ahlgrens. Nu faller Milles bok i två separata, om än intressanta, delar. Första halvan känns som utkast till en avhandling i litteratursociologi, om kritikern Ahlgrens konflikter med parnassen. Den rör sig i fågelperspektiv. Den andra halvan är ett gastkramande porträtt av äktenskapet med skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth

Ahlgren tecknas redan från början som en människa med dåligt självförtroende, ”kråmande och trugande” med ett frätande självförakt som ”stubin under allt han skrev”. Det är säkert sant. Han får också kredd som känslig kritiker. Han skrev den första seriösa boken om Agnes von Krusenstjernas författarskap, ännu läsvärd. 

Milles påminner om andra pärlor, hans briljanta karaktäristik av Raymond Chandler –ett slags självporträtt. Eller hans roliga text om några unga nitiska marxisters läsning av Emil i Lönneberga som slem ”agrarkapitalist”.

Tänk att Ahlgren själv var marxist på trettiotalet, innan han ”avföll” till Bonniers. Med vännerna Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg diskuterade han beredskapslitteraturen. Hur ta ställning utan att bli litterärt urvattnad? Litteraturhistorikern Örjan Lindberger ansåg senare att Ahlgren påverkade Eyvind Johnson att skriva sämre! Ulrika Milles visar att Johnson var fullt kapabel att vattna ur sig själv.

Men Johnson och Moberg förlät aldrig Ahlgren, den ”opålitige”. När Tor och Abbe Bonnier ville låta Ahlgren skriva i DN satte de stora författarna ner foten. Deras ord vägde tungt.

 

LÄS MER – Ulrika Knutson: När världen stod i brand stod Sverige utanför

Torgny Segerstedt

Stig Ahlgren verkar ha satt en ära i att vara opålitligt självständig. 1940 attackerade han Torgny Segerstedt, från vänster. Visst var Segerstedt antinazist, men han erkände inte att Sverige var ett klassamhälle: ”Om språket lagts i bojor, vad är det då för mening att strida för åsiktsfrihet”.

Folk fattade inte vad Ahlgren menade. Kanske ville han göra skandal? Ulrika Milles ser det som självdestruktivitet.

Besvärligt var också hans liv med Birgit Tengroth, en av tidens filmstjärnor. Fast de höll ihop – tills döden skilde dem åt. Många har sett det som äktenskapet från helvetet. Ingmar Bergman skildrar dem i ”Smultronstället”, som herr och fru Alman, grälande och förnedrande varandra i en strindbergsk dödsdans.

Birgit Tengroth gjorde tidigt skandalsuccé med sexuellt frispråkiga texter, spräckte tabun om abort och könssjukdomar. De gifte sig och skilde sig efter några år. Birgit gifte då om sig med den blivande danske statsministern Jens Otto Krag – en hustrumisshandlare. 

Ett skakande parti visar att Tage Erlander och den danske statsministern Hedtoft diskuterar Birgit Tengroth som en säkerhetsrisk för socialdemokratin i Skandinavien – fast det är ministern Krag som slår henne gul och blå! Även den politiska historien är svårt sexualiserad.

Under Ulrika Milles varsamma språk blommar ödemarken i Ösmo

Birgit Tengroth återvänder snart till Stig Ahlgren, som aldrig sviker. Alla vännerna kallar honom ”toffel”. Det rör honom inte i ryggen. Ulrika Milles dubbar honom vackert till manlig musa, en ovanlig – självständig – gestalt i litteraturen. Nu är perspektivet flugans på väggen, lusens på huden. Ulrika Milles ligger nära Birgit Tengroths egna litterära texter, och hon gör det både lyhört och laddat.

Deras sista år tillsammans i torpet i Ösmo är hjärtskärande läsning. De lever på morfin och Standard selection. Hemhjälpens son berättar om ”ett vänligt äldre par i ett slags känslomässig ödemark”.

Men – under Ulrika Milles varsamma språk blommar ödemarken i Ösmo. Det är svårt att bli klok på andras kärlek, men hon gör ett beundransvärt försök. Jag tycker mycket om det.

 

LÄS MER – Ulrika Knutson: Adolf Hitler väntade i skuggorna

BIOGRAFI

ULRIKA MILLES

Ensamvargar. Stig Ahlgrens 1900-tal. Manlighet, kärlek och litteratur

Albert Bonniers, 494 s.

Ulrika Knutson är kulturjournalist, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren i topp visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet gästas av Katarina Wennstam och Gunilla Brodrej som diskuterar Josefin Nilsson-dokumentären och problemen på Dramaten. Programmet finns också som podcast.