Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans begåvade förtvivlan ville bort från allt

”Afrikas verkliga historia”.
”Orissa”.
Ola Julén. Foto: Privat.
Nina Lekander. Foto: Jurgen Henkelmann/Imagebroker/REX / Copyright (c) 1995 Shutterstock. No use without

När Ola Julén dog 2013 lämnade han efter sig ett kort men säreget författarskap – och ett hittills okänt manus.   

Nina Lekander har läst boken som det resulterade i och nyutgåvan av debuten ”Orissa”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ibland rasar citaten över en, oordnade och bökiga. ”Varje dag är en piska, ett koppel och en vattenskål”, vem fasiken har sagt så?

Det närmaste jag kommer är en inte oäven porrnovell av en ”Fröken Noir”, sänd i P3 2010. Och nästan samtidigt som jag drabbas, ja närapå golvas, av Ola Juléns två diktsamlingar ”Orissa” och ”Afrikas verkliga historia” ligger jag redan klubbad av både Carl-Johan Malmbergs ”Guldåldern” och Joshua Clovers ”Röd epik” (i senare fallet exempelvis ”Därmed totalt krig eller så börjar aldrig äventyret”).

Men nu alltså Ola Julén, som till råga på allt är död det fanskapet! Samt son till en av mina bästa handledare på Stockholms universitet under 80-talet, samt halvbror till Ylva och Staffan Julén som jag lärde känna i samma veva.

Begåvningar kommer i klump. Sjukdom och död flockas i skov. ”Livet är kort, men timmarna äro långa.”

Ola Julén. Bara namnet är lyriskt med sitt schwung mellan vokaler och konsonanter. En troké följd av en jamb. Han ger oss ”Dikter som har opererats in i ansiktet.” Mannen hade kunnat bli storkänd som influenser i härnad mot rynkkrämer med sina ”Enkla, sexuella dikter av smärta.”

Expressivitet parad med en lite hemlig rytm eller klang. Här till exempel den korta versen med två varianter av det lurkiga u-ljudet: ”Jag längtar efter din lukt, efter / att du ska lukta som du.” Den här dikten återfinns i den tjockare boken ”Afrikas verkliga historia”, ordnad anaforiskt och alfabetiskt.

I ett utmärkt förord skriver Martin Glaz Serup om Juléns absoluta förtvivlan och ”tätt bredvid den, även en nattsvart humor, ett skoningslöst skratt som man kan skratta om man har krafter kvar, som när man läser Kafka eller Beckett”. (Det gör inget att meningen saknar ett ”åt” när nu båda böckerna annars är så vackra och fint gjorda.)

”Förtvivlan” återkommer i Ola Juléns dikter, den finns också i Björn Wimans sorglustiga förord till ”Orissa”, om Niklas Darkes, Aase Bergs och hans tuffa projekt med förlaget Ink. (Med bland annat förödande typografiska fel.)

Ja, denna förtvivlan – utan citationstecken – och formuleringsgåva jämte ärlighet leder till jämförelser med bland andra Karl Ove Knausgård, Lars Norén och Stig Larsson. Man kan dessutom spåra delvisa släktskap med Birgitta Trotzig, Åsa Nelvin, Agneta Klingspor eller Sylvia Plath. Ekelöf förstås.

Julén kan vara nog så bitter: ”Och mig gick det ju tydligen bra / att ljuga för och lura / lite hur fan som helst.” Ändå saknar han den persistenta gnälligheten hos en Sandemose eller hos Holden Caulfield från Salingers ”Räddaren i nöden”. Heja.

Ett annat tema om aldrig så diskret är modern. På en enda sida i ”Orissa”: ”Min mamma har lämnat mig.” Och på den andra: ”Det är därför som jag vill dö.” Ja, gnurr. Vi har väl alla längtat efter morsan? Och långt före Ola Julén, omodernt eller ej, låt oss läsa, minnas och tråna. Såsom långt tidigare framför allt manliga diktare.

Denna strävan – eller bättre väl längtan – kan tyckas banal, menar såväl en mig närstående man som Staffan Bergsten i ”Lyrikläsarens handbok”. Men i Ola Juléns fall skulle jag hellre säga påträngande uppriktig. Hårda sånger om knull och – ännu värre – pengar. Brist på. Och skoj är väl också en form av sorg, när det hamnar sig så? ”Livshunger” – i en annans ögon! Grogrunden för en depressiv romantik.

Till slut och kära nån. Det är tillåtet – om än stundvis ansett som ett faux pas eller fruntimmersaktigt – att skriva och läsa litteratur som tröst och igenkänning. Det har setts som mindre förnämt. Men alla vi slynor och slinkor kan väl unna oss slikt? Ungefär som Ola Julén. Sjung, mitt hjärta, sjung!

LYRIK

OLA JULÉN

Orissa

Nirstedt/litteraturs poesibibliotek, 169 s. 

LYRIK

OLA JULÉN

Afrikas verkliga historia

Nirstedt/litteratur, 185 s. 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”