Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Handlade vikingarnas världsnyhet om klimatet?

Henrik Williams
Foto: Kaunitz-Olsson
Peter Fröberg Idling
Foto: ANN JONASSON

Runristaren bakom den östgötska Rökstenen ville sannolikt utmana sin samtids lilla men sofistikerade läsekrets.

Peter Fröberg Idling fänglas av runologen Henrik Williams försök att tyda den gåtfulla stenbumlingen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I fjol blev den östgötska Rökstenen oförhappandes en världsnyhet. Enligt en ny tolkning av de gåtfulla runorna beskrev den en forntida klimatkatastrof. Redan vikingarna led alltså av klimatångest!

Det borde i sig inte vara någon överraskning. För dåtidens människor var en särskilt kall vinter eller en bortregnad skörd skillnaden mellan liv och död. Snacka om ångest. Men eftersom vi envisas med att narcissistiskt förstå historien genom vår egen tid så fick vinkeln grundligt genomslag.

Rökstenen är nu inte vilken runsten som helst. Den bär inte bara världens längsta runskrift, den är också Sveriges äldsta litteratur. Och dessutom notoriskt svår att dechiffrera. Ett givet föremål för fortsatt forskning.

Bakom den nya djärva läsningen stod fyra forskare från olika discipliner. I boken ”Rökstenen och världens undergång” förklarar nu en av dem, runologen Henrik Williams, gruppens mångåriga möda. Williams har sedan fjolårets rapport också vidareutvecklat tolkningen på egen hand.

Texten är delvis skriven på chiffer. Och inte bara ett utan flera. Själva chiffernyckeln kan dessutom läsas på minst 13 olika sätt.

Varför är då Rökstenen så svårläst? Ett grundläggande problem är runalfabetet i sig. Varje tecken kan motsvara flera olika språkljud – exempelvis runan u kan beroende på sammanhanget även läsas som o, y, ö och w. Någon enhetlig stavning fanns inte och ofta gjordes inget mellanrum mellan orden. Runor dubbeltecknas inte heller – om sista bokstaven i ett ord var densamma som den första i det följande skrevs den dessutom bara en gång (exempelvis skulle ”ett torrdass” kunna skrivas ”eturdas”).

Bristen på annan bevarad fornnordisk skrift gör att vissa ord är helt okända. Rökstenens text tycks dessutom innehålla gåtor och kenningar. Därutöver måste tolkningen följa versmåttets rytm och alliterationer. Frågan är också i vilken ordning som stenens runrader ska läsas – det finns inskriptioner på alla sidor ovan mark.

Men inte nog med det. Texten är delvis skriven på chiffer. Och inte bara ett utan flera. Själva chiffernyckeln kan dessutom läsas på minst 13 olika sätt.

En runsten reser man inte en handvändning. Uppskattningsvis tog det en heltidsarbetande stenhuggare flera månader att färdigställa Rökstenen. Det är dock inget jämfört med alla arbetstimmar som de lärde sedan dess ägnat klurigheterna.

Sannolikt ville runristaren utmana sin samtids lilla men sofistikerade läsekrets. Stenen verkar ha varit något av en multi-attraktion. En imposant sevärdhet i egen rätt. Vissa rader är rena kunskapsfrågor. Andra gåtor. Därtill svårlösta chiffer. Dikt. Gravmonument. Williams argumenterar även för att delar av texten kanske bara var avsedd att läsas av gudarna.

Vägen framåt delar sig i fem olika riktningar, han väger de fem alternativen och väljer ett av dem. Snart delar sig vägen ånyo.

Williams vill också tona ned den klimatångest som blev en världsnyhet. Det centrala är runristaren Varins förhoppning om att Oden ska mönstra hans döde son Våmod inför Ragnaröks sista strid. Varin tycks beskriva Ragnaröks upptakt genom en hänvisning till ett tidigare tillfälle då solen försvann. Williams menar att det är klimatkatastrofen år 536 som avses. Ett enormt vulkanutbrott fyllde då atmosfären med aska. Somrarna uteblev, vintrarna var fruktansvärda. Halva Nordens befolkning beräknas ha dukat under. Denna massdöd var sannolikt en levande referens i folkminnet.

Williams redogör i boken för sin tolkning, rad för rad, ord för ord. Detektivarbetet blir fascinerande även för den oinsatte. Han drar också intressanta paralleller till isländska texter och legender. Av bara farten får enskilda ord små etymologiska utvikningar – exempelvis är Rökstenens namn något av en tautologi, då ordet ”rök” har samma ursprung som det gotländska ”rauk”, det vill säga en stående sten.

Rökstenen i Rök, Östergötland är en av Sveriges mest kända och gåtfulla runstenar.
Foto: Jeppe Gustafsson/TT / TT NYHETSBYRÅN

Williams är också frikostig med att referera och diskutera tidigare tolkningar. Han argumenterar entusiastiskt för sin läsning, men det går inte att komma runt att så mycket är osäkert. Vägen framåt delar sig i fem olika riktningar, han väger de fem alternativen och väljer ett av dem. Snart delar sig vägen ånyo. De fem nya alternativen är likvärdiga, men eftersom vi höll höger förra gången gör vi det igen. Efter en lång rad sådana vägval når man förvisso en destination, men om det är rätt är inte gott att säga.

Föga förvånande har inte alla låtit sig övertygas. Bland de tveksamma finns exempelvis nestorn i sammanhanget, Lars Lönnroth.

Dateringen av stenen är också osäker. Tidigare tydare har sett goternas kung Theoderik den Stores namn på stenen, vilken uppges vara ristad ”nio åldrar” efter kungens död. Om det ska förstås som ”generationer”, placerar det stenen i början av 800-talet. Men i den nya tolkningen ingår inte längre Theoderik. Williams håller dock fast vid tidsbestämningen och låter de nio åldrarna syfta på den tidigare nämnda klimatkatastrofen. Men vad är egentligen ”nio åldrar”? Är det ens mansåldrar som avses? Och hur lång ansågs en sådan vara? Williams utgår från 30 år, men det kan inte bli mer än ett antagande. Liksom så mycket annat i tolkningen.

Bortom den grundläggande osäkerheten är Williams bok likväl ett kunskapsdigert nöje att läsa. Ja, den väcker ett intresse man inte ens visste man hade.


SAKPROSA

HENRIK WILLIAMS

Rökstenen och världens undergång

Kaunitz-Olsson, 400 s.


Peter Fröberg Idling är författare och medarbetare på Expressens kultursida.