Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Handke får mig att längta efter en örfil

Peter Handke
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den kontroversielle Peter Handke är aktuell på svenska med ”Frukttjuven”.

Ulf Olsson försöker, men lyckas inte försonas med sin forne, fallne idol. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nobelpriset till Peter Handke: estetiskt helt självklart – etiskt väldigt problematiskt, för att uttrycka det milt. Men hur är det att läsa Handke nu, när stridens vågor lagt sig? Frågan oroar mig lite: under sjuttio- och åttiotalen var han nödvändig att läsa, men efter mästerverket ”Mitt år i Ingenmansbukten” – en roman som möjliggjort så mycken annan litteratur – tappade jag lite av intresset, hans prosa hade redan börjat kännas kvävande, och jag besvärades också av hans politiska irrfärder.

Nu har ”Frukttjuven” från 2017 utkommit, i översättning av Jesper Festin. Därmed blir frågan om att läsa Handke i dag tvingande.

”Frukttjuven”.

”Frukttjuven” har en undertitel kanske viktigare än huvudtiteln: ”Enkel resa till landets inre”. Den anger en rörelse och en riktning, och som det heter i romanen: ”ut i landskapet, in i landets inre.” Ute och inne: alla som läst och följt Handke vet att polerna ständigt förbyts i varandra. Och ja, man känner igen sig i ”Frukttjuven”, Handke är här som annars en förvandlingarnas författare. Och som alltid är vi på väg, som alltid måste såväl den vandrande som den läsande beväpna sig med tålamod – det tar många sidor, många meningar och sidoblickar, innan berättaren lyckas lämna sitt viste i Ingenmansbukten. Handke varnar oss också, han definierar Frukttjuvens röst som ”tålamodets stämma”. 

Projektet för berättaren: ”Sjunka in i landet, det hade länge varit en av mina dagdrömmar.” Handke har alltid varit en prosans geolog, som arbetat sig ned i språkskikt efter språkskikt. Så också denna gång – men ”Frukttjuven” är också en mer horisontell berättelse. Handke liknar dess huvudperson, den unga frukttjuven Alexia, vid en ”geodet”: någon som mäter upp jordklotet, kartlägger dess ”mellansträckor”. Det är inte de stora dramatiska händelserna som är Handkes mål, utan det som ligger mellan dem: ”Under mellantiderna, på mellansträckorna, det är där det händer, där det utspelar sig, det är där det blir, det är där det är.” 

Ja, detta är en riddarroman, men riddaren är en ung kvinna, väpnaren en mörkhyad yngling.

Och för att få syn på det som händer under vardagen och händelselösheten måste sinnena vara öppna, så att det sedda kan förvandlas från synbild till skriftbild, så att skriftdragen i världen kan fångas. Därför är Handkes texter också så präglade av arbete, ett envetet arbete med formuleringarna. Det handlar då inte om att ”återberätta” – utan om att ”framberätta” så att det ”verkliga i verkligheten” blir synligt.

Det dröjer många sidor innan Alexia får bli huvudperson i sin roman. Hon får då en följeslagare, det unga pizzabudet Valter blir hennes väpnare. Ja, detta är en riddarroman, men riddaren är en ung kvinna, väpnaren en mörkhyad yngling, och den ljuva de har att rädda är en katt. Och för att rädda katten måste Alexia och Valter bege sig ner, inte ner i underjorden, men ner i sänkan, ner till källan som visar sig vara bara ”oljiga sumphål” och ”stagnation”. Men katten hör de!

Berättelsen om Alexia och Valter är, som sig bör i en riddarroman, mycket kysk: ”De rörde sig inte som ett par, snarare konstant på ett okonstlat, fullkomligt naturligt avstånd – inget var naturligare än detta avstånd.” Avståndet tillåter oss att se mellanrummen, se världen som den faktiskt är. Så är detta en roman om skrivandet, om benämnandet av världen. Och som alltid hos Handke buret av en så stark längtan efter namn, namnen som ger världen dess rytm.

Kanske läser jag Handke – min forne, fallne idol – alltför ideologiskt.

Om Handkes prosa kunde te sig närmast magisk då för längesen, så är den i dag trögare, omständligare. Vid ett tillfälle frestas Alexia att ge sin väpnare en örfil, ”för att hämta hit honom till här och nu.” Det är inte utan att man under läsningen kan känna en längtan efter en örfil, efter ett rakare, mer direkt språk. Men om man ger efter för den frestelsen slutar man läsa. I en av de utvikningar som är så typiska för Handke diskuterar han fotbollsspelaren Javier Pastore – ”eftersom Pastore var ömsom charmen, ömsom sjabblet själv med bollen.” 

Man kan likna Handkes skrivsätt vid fotboll, vid lag som ägnar sig åt ett passningsspel som ömsom är bländande, ömsom är omständligt, vid dribblaren som kan blända med sin teknik, men som också kan blända sig själv och vägra släppa bollen. Men Handke drar även ut en annan moral ur Pastores spel: ”Att åstadkomma underbara ting, samtidigt stå vid sidan av sig själv, och därutöver bara undantagsvis bli förstådd, till och med av dem som stod en närmast: mäktigt.”

Är det inte om sig själv som författare, beundrad och missförstådd, som Handke talar? Jag tror det: en utslungad gest för att provocera, eller hellre: en självbild. Men det stannar inte vid den. Romanens avslutning får formen av ett festtal, hållet av en ”förnöjt förirrad person”. Talet blir en hyllning till de statslösa, ”vi som saknar roll, medan statsfolket, orubbligt, håller fast vid rollen sin.” Dessa statslösa är ”Omvägsmakare. Cirkel- och spiralvandrare”. Det är nog så Handke ska ses: en omvägsmakare, som ibland förirrar sig. 

Frukttjuven yttrar olika ord: uterum, korv, vintergröna, och så vidare. Ett av orden, helt okommenterat, bränner till – men det är inget vanligt ord, utan ett namn, det namn som anger den stad som nu förklarat Handke som icke önskvärd: ”Sarajevo”.

Kanske läser jag Handke – min forne, fallne idol – alltför ideologiskt. Kanske letar jag tecken på en insikt som Handke inte förmår framberätta. Jag hoppades – men förvägrades den försoning jag hoppades på.


ROMAN

PETER HANDKE

Frukttjuven

Översättning Jesper Festin

Albert Bonniers, 377 s.


Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Peter Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?