Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Handke är bra för det litterära flåset

Kulturredaktören om kontroversiella Nobelpristagaren Peter Handke.
Peter Handke.Foto: IMAGO/IBL
Peter Handke. Foto: GEORG HOCHMUTH / APA / EPA

Peter Handke är en Samuel Beckett, en Jon Fosse, en Lars Norén. 

Martina Montelius påminns om en författare som varit bra för hennes litterära muskulatur.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. Självaste Elfriede Jelinek tycker att Peter Handke borde ha fått Nobelpriset före henne, läser jag i Svenska Dagbladet. Hon är glad att ”utmärkelsen går till någon som Österrike äntligen kan vara stolt över”, vilket förvånar mig. Jag ska inte lägga ut texten om Jelinek, vars pris retade upp Knut Ahnlund så till den grad att han dundrade att hela priset ödelagts. 

Men den Ahnlundska vreden handlade om kärlek till konventioner; ”Det rör sig om ett monomant och enkelspårigt författarskap, en textmassa som synes hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering”, jämrade han sig, vilket fick mig att grunna på hans litterära kosthållning genom decennierna, då Jelinek knappast är litteraturhistoriens första absurdistiska groteskerifrossare. Nej, något annat, något mindre klädsamt än snille och smak, måste ha antänt herr Ahnlunds utbrott. 

Jag säger inte att de inte behövs, de här monumentala författarna som följer varje litterär impuls hela vägen till automatisk publicering.

Jelinek är en farlig författare, i bästa tänkbara mening. En som fjuttar på ett fullödigt språk, låter det brinna till grunden och reser fräsande stoder av sexualitet, ångest och äckel ur askan. Något sådant kan man inte anklaga Handke för; han är politiskt obehaglig med sin Milošević-vurm, men det heter trots allt inte Svenska Människorättskämpeakademien – det ska gudarna veta. Ur det perspektivet är Handke ett tryggt val, trots allt. De överlevande från blodbaden i Bosnien-Hercegovina får försöka skilja på sak och person, resonerar man kanske.

Handke är en fin författare, ofta med sorgen i centrum, och ända sedan debutpjäsen ”Publikskymfning” från 1966 har han lekt med våra känslor i såväl dramatik och film som en veritabel bergskedja av böcker. Ändå har jag inte hört någon beskylla honom för att vara ”för produktiv… det är klart att det sänker den totala verkshöjden”, som var och varannan på ren rutin hävdar om exempelvis Joyce Carol Oates. Om textmassorna vällde ur Jelinek i samma takt skulle måhända halva världsintelligentian begå harakiri i ren desperation.

Jag säger inte att de inte behövs, de här monumentala författarna som följer varje litterär impuls hela vägen till automatisk publicering. De finns, som stormar och vattenfall finns, och ur deras hämningslösa (monomana, Ahnlund?) produktion stiger diamanter som, i Handkes fall, exempelvis ”Kort brev till långt farväl” från 1972, ”Långsam hemkomst” (1981) och inte minst ”Tankar om tröttheten” (1989), min personliga favorit. Handke är en Beckett, Jon Fosse, och naturligtvis en Lars Norén

Jag minns att jag läste både Handke och alla hans bröder som ung.

De skriker om onda mödrar, bortvända mödrar, självmördande mödrar och rentav bindgalna kvinnor, utsträckta timmar av intighet och spleen, om en sorg som inte låter sig stäckas av aldrig så vidsträckta härer av bekräftelse, samlag och ekonomisk fröjd. 

I ett skruvstäd sitter den fast, den överbegåvade, kritvita gosskören i moderlivet, allt högre sjunger den, trots allt, ut i det oansenliga rum där läsarna sitter och gapar och sväljer all denna förtvivlan, all denna klagan som likförbannat inte känner sig övertygad om att den blir hörd. 

Kanske inte ens om den får Nobelpriset.

Peter Handke

Peter Handke är född 1942 i Österrike och började under juridikstudierna i Graz skriva romaner. Han debuterade 1966 med ”Die Hornissen” (ej översatt till svenska) och etablerade sig under 1970-talet som en betydande tyskspråkig författare med romaner som ”Målvaktens skräck vid straffspark” (1970) och ”Berättelse om ett liv” (1972). År 1996 drogs han in i en kontrovers efter att i en reseskildring ha skildrat Serbien som offer i de jugoslaviska krigen. Han höll även tal vid Slobodan Miloševićs begravning 2006. 

Jag minns att jag läste både Handke och alla hans bröder som ung, och jag utvecklade den för läsaren nödvändiga kapaciteten att hantera litterära långdistanslopp och upprepningar. Dessa författare påverkade min personliga utveckling, balanserade så att säga upp Kathy Acker och Mare Kandre med en gångart som var mer legato, mer metronomstyrd än polyrytmisk, mer blodig oxfilé än uppkarvat språkbrosk.

En vaneläsare behöver bygga upp dylik muskulatur – det ger mycket tillbaka vid all läsning, och ska man själv skriva är det av yttersta vikt att vara en vältränad läsare. Så även om jag inte med hedern i behåll kan beskriva mig som uppsluppen över ett uppriktigt sagt knastertorrt och politiskt skräckinjagande val kan jag kanske se det som en folkbildande insats. De som missat att läsa Handke, exempelvis i generationerna efter min egen, kan gott passa på att göra det nu när förlag och bokhandlar sätter sprutt på försäljningen. Jag vågar lova att det är bra för det litterära flåset. 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är romanen ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.