Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han visar hur slaveriet är en del av USA:s själ

Ta-Nehisi Coates. Foto: NINA SUBIN / NORSTEDTS
”Vi hade makten i åtta år – en amerikansk tragedi”.
Valerie Kyeyune Backström. Foto: OLLE SPORRONG

Ta-Nehisi Coates essäer om Barack Obamas uppgång och fall är omistliga.

Valerie Kyeyune Backström har läst ”Vi hade makten i åtta år – en amerikansk tragedi”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Den största lärdomen från bell hooks är i slutändan kanske inte hennes teorier om kärlek, om att äta den andre, om rasism och svarthet, utan hennes konstanta uppmuntran till kritisk tänkande. bell hooks lärde mig vikten i att analysera, ifrågasätta, att läsa från flera håll.

Frågan är om det finns ett bättre ämne för detta än Barack Obamas presidentskap?

Han symboliserade en omöjlig dröm, att en svart man skulle bli vald och leda att land ifrån samma Vita hus som byggts av svarta förslavade – men som ledare av ”den fria världen” ligger Obama bakom både krig och tortyr och är ironiskt nog skyldig till svarta amerikaners fortsatta lidande och förtryck.

”Vi hade makten i åtta” år bär med sig det till formen, indelad i åtta essäer med lika långa förord – tonen går från euforisk till alltmer bister, hela tiden med den oundvikliga tragedin som ett annalkande oväder som når sitt crescendo i efterordet – skrivet i nutid, där Trump övertagit makten.

Dels är det något med rytmen. Inte bara rytmen i språket, utan berättelsens rytm, upptrappningen till det oundvikliga som är oemotståndlig. De åtta essäerna har alla tidigare publicerats i The Atlantic, och följer Obamas uppgång och fall, som löper parallellt med Ta-Nehisi Coates väg från arbetslöshet till en av samtidens stora intellektuella. Varje förord blir därför en blandning av memoar och kommentar.

Malcolm X och Jim Crow

Essäerna i sig är triumfer, de rör sig från Malcolm X till inbördeskriget och ett försvar av repatrieringen som är omöjlig att skjuta ifrån sig. Coates sätter samman pengar med rasism, men stannar inte där, han sätter ihop slaveriet med USA:s själva själ, han skriver ut slaveriet, inte som en motsättning, utan en förutsättning för landets frihet.

Hans förmåga att skriva ut sanningen är dels intellektuell: han förmår skriva en rak linje från Jim Crow till dagens fängelsestat för att förstå vilka incitament som ligger bakom att USA i dag huserar nästan 25 procent av världens fängelsepopulation, 12 gånger så många som Sverige räknat per capita, en halv miljon fler än Kina. 

Men det är lika mycket en konstnärlig förmåga, en språklig.

Än mer omistligt är slutkapitlet, epilogen om Trump som USA:s första vita president, och vad ovilligheten att i benämna rasism och vithet som en identitet att organiseras kring i stället för klass bottnar i.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Slaveriets fasor får en mänsklig röst

James Baldwin

Min stora invändning är översättningen som berövar Coates sitt språk. Att det kan vara svårt att fånga engelskans alla nyanser när det kommer till ras må vara hänt, man missar nyanserna, ordens rika betydelse: ett afro som genom rakpermanent blivit ”hair made good” är något annat än bara ”fixade och fina hår”. Det kan låta som en petitess men i en bok som handlar om svarthet och dess politiska innebörder är det av största vikt. Men här tas också friheter i texten som är svåra att förstå, citat rycks bort som förstör den egentliga rytmen och det tvetydiga förenklas. 

Men det är de gammalmodiga ordvalen och det översättnings renons på rytm som skaver mest – halva nöjet med att läsa Coates är just hans språk, hans takt, hans essens, Baldwinsk som bäst. Här blir loser ”odåga”, och Coates pappas konstaterande om Obamas vinst; ”Son, you know the country got to be messed up for them folks to give him the job” blir på svenska ”du kan slå dig i backen på att landet är en enda röra om de är villiga att ge honom jobbet”. Varför den svenska motsvarigheten till en gammal Svart panter-pappas muttrande blir en fryntlig man i en pilsnerfilm är lika obegripligt som felaktigt.

För boken på engelska, boken skriven med en Coates ofiltrerade penna är underbar, lika mycket för dess politiska analys som poesi. 

 

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Det är vår beundran som har skyddat R Kelly

 

 

ESSÄER

TA-NEHISI COATES

Vi hade makten i åtta år – en amerikansk tragedi

Översättning Eva Åsefeldt

Norstedts, 439 s.

 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.