Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han vill kräkas upp kolonialismens vita gift

Stefan Jonsson.Foto: Magnus Liam Karlsson / Norstedts
”Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld”.
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Valerie Kyeyune Backström läser Stefan Jonssons ”Där historien tar slut”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Stefan Jonssons nya essäsamling tar avstamp i ett foto. Nämligen ”The situation room” från 2011, där Barack Obama och hans stab antas bevittna avrättningen av Usama bin Ladin. Utifrån bilden försöker författaren undersöka frågor om makt och världspolitik, propaganda och koloniala relationer. Han beskriver bilden, släppt av Vita huset, som maktens framsida. Hur ser då baksidan ut? Frågar han sig, och deklarerar samtidigt sitt ärende.

Bokets huvudsyfte verkar vara att peka ut kolonialismens närvaro, eller ska man snarare säga att han försöker åskådliggöra kolonialismen som själva grundförutsättningen för att förstå vår samtid. Där är fotot nyckeln – genom det ska begrepp som ”kosmopolitisk krigföring” utredas, vi ska röra oss från Grönland till Medelhavet och Uganda.

Obama och hans rådgivare.Foto: PETE SOUZA / STELLA PICTURES WH

Jonsson kartlägger globalismen i den underbara essän ”Subaltern och nätverket”, och fastlägger dess exakta mått: ”12,2 × 2,7 × 2,4 meter”. En container. Och utan denna containerisering av världen skulle inte globaliseringen vara möjlig. Han skriver: ”Den som i dag vill lokalisera universums iskalla mitt, nätverkssamhällets järnmage, bör undersöka containern. Inget rum är mer globalt. Det flyttar sig vart som helst och rymmer vad som helst, ett svart hål för världens gömda lyx och glömda elände.”

Därifrån drar Jonsson vidare till mikrolånens baksida. Genom att peka på självmord bland fattiga indiska bönder – samt diskutera Marguerite Duras film ”India song” – stångas han med den eviga frågan, myntad av Gayatri Chakravorty Spivak: Kan den subalterna tala?

Liksom Spivak en gång fastslog verkar svaret vara nej; men tystnaden i sig kan säga något. 

Ibland försöker Jonsson närma sig sin egenposition.

Merparten av essäerna handlar om att peka ut denna tystnad, att synliggöra hålen. Min ena invändning är att detta redan gjorts många gånger (Jonsson refererar också noggrant till dessa försök). 

Den andra är hans dubbla, eller ska jag säga tvekande, subjektivitet. Ibland försöker Jonsson närma sig sin egen position, som ”barn av ett samhälle som beundrat utforskare, erövrare, prospektörer, bosättare, stigfinnare och marktjuvar, och som i hög grad framhärdar i sin beundran”, men det stannar ofta när det börjar brännas, och försöken liknar mer en brasklapp än ett verkligt (och måhända smärtsamt) undersökande. 

Bättre vore att antingen gräva djupare, eller lita på att texterna – frånkopplat den som skrivit dem – håller i egen rätt, även om det angreppssättet i sig förstås inte är neutralt.

Jonsson skriver, som kommentar till Aimé Césaires mening om att kräkas upp det vita giftet, att även han som vit vill kräkas upp det, att det måste vara möjligt. Och där låter han saken bero. 

Allra bäst är Jonsson när han uppehåller sig vid kulturanalysen.

Jag vill veta hur Jonsson tänker sig att denna handling ska gå till, och hur han föreställer sig att den i så fall skulle skilja sig ifrån den koloniala kräkning som redan genomförts. Men det är kanske en annan bok, och det är måhända småsint att uppehålla sig vid det negativa. För på det stora hela är ”Där historien tar slut” en njutbar upplevelse, fantastiskt bildande och språkligt behaglig, stringent och väl sammanhållen.

Och allra bäst är Jonsson när han uppehåller sig vid kulturanalysen, låter sina läsningar av omtalade konstnärliga projekt eller fotografier bli till prismor genom vilka hela världsordningen genomlyses. 

 

 

SAKPROSA

STEFAN JONSSON

Där historien tar slut. Makt, monster och motstånd i en delad värld

Norstedts, 270 s. 

 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

 

Alla pedagoger på förskolan var fascister

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med dramatikern och författaren Martina Montelius på videolänk, om skådespelare som äter upp vinglas, munnens koppling till anus och om hemska minnen från förskolan.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Aase Berg. Se det avsnittet nedan.