Han vänder ut och in på bilden av Europa

Maxim Grigoriev.
Foto: Miguel Ribeiro Fernandes / Albert Bonniers
Therese Bohman.
Foto: YLWA YNGVESSON

Therese Bohman faller för Maxim Grigorievs ”Europa”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är ett säreget författarskap Maxim Grigoriev är i färd med att bygga upp, och han gör det på ett bakvänt sätt: genom att fylla det med klichéer. Hans böcker utspelar sig i ryska och europeiska storstäder med solkigt romantiska gator, bland flanörer och uteliggare, rotlösa människor som bär trenchcoat och diskuterar litteratur på kaféer, som liksom ut i fingerspetsarna beter sig som personer i en roman.

”Europa”.

”Europa”, Grigorievs tredje bok och andra roman, tar sin början när huvudpersonen Nikita får ärva en nedgången lägenhet i Nice efter sin vän Nina. De är båda ryska migranter av olika generationer, och från Nice vecklar sedan romanen ut sig till i första hand ett porträtt av den världsfrånvända och temperamentsfulla Nina. Hon ägnar dagarna åt att översätta andra klassens ryska exilförfattare som ingen är särskilt intresserad av att ge ut, är full av åsikter och råkar ofta i gräl. Hennes lägenhet, som passande nog ligger vid Place de l’Europe, framstår för Nikita som sinnebilden av det bildade Europa. 

De är hemlösa båda två, existentiellt lika mycket som geografiskt.

Själv är han uppväxt i Moskva, men rymde som tonåring från en skolresa och levde på gatan innan Nina tog honom under sina vingar. Bakom sig lämnade han ungdomsförälskelsen Oksana och hennes drömmar om Paris, den ”enda chansen att bli något annat än en hora eller en hemmafru”. Själv är Nikita en besynnerligt egenskapslöse huvudperson. ”Jag visste inte hur man levde”, konstaterar han. Det förenar honom och Nina: ett nästan provocerande ointresse för de flesta delar av tillvaron, med litteraturen som enda undantag.

De är hemlösa båda två, existentiellt lika mycket som geografiskt. Romanen igenom låter Grigoriev dem vända och vrida på vad det innebär att vara emigrant, på vad exilen gör med människor. Ett uttjatat tema kan man tycka, men Grigoriev återerövrar det genom att låta Nina förakta självömkan och nostalgi. Emigranten och poeten, menar hon, överskattar båda omvärldens intresse för vad de har att berätta. 

Romanpersonerna lever hela sina liv som i en översättning mellan Ryssland och Europa.

Samtidigt är det knappast en tillfällighet att snart sagt alla personer i romanen arbetar som översättare, eller att Grigoriev återkommande skriver ut ord och meningar på sitt originalspråk inom parentes. Det är som att han vill säkerställa att inget ska gå förlorat i översättningen, både bokstavligt och bildligt talat: romanpersonerna lever hela sina liv som i en översättning mellan Ryssland och Europa. Samma drivkraft förklarar kanske stilen, som ofta är märkligt stillastående, full av omtagningar och upprepningar, ibland med tålamodsprövande detaljerande uppräkningar av till synes meningslösa saker. Som att allt måste redovisas för att inte glömmas bort. 

För ytterst sett handlar ”Europa” om vad som utgör ett människoliv. Vad lämnar man efter sig? Om man dessutom är en person som gjort sig av med sin historia? I sin gestaltning av det lyckas Grigoriev både omfamna och vända ut och in på de litterära klichéerna och drömmen om Europa. Det är elegant gjort, vackert och fult på samma gång, irriterande och rörande, komplext som en människa.



ROMAN

MAXIM GRIGORIEV

Europa

Albert Bonniers, 445 s.



Therese Bohman är författare samt konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=80864&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.