RECENSION. Någonstans i andra halvan av ”Evighetstecken” upplever huvudpersonen, en ung man som heter Tom, en känsla av missförstånd. ”Bara någon månad tidigare hade han varit en någotsånär god samhällsmedborgare med både arbete och flickvän. Så snabbt går det att rasera ett liv.”

Man kan också säga att detta ögonblick är ett slags kulmen på Toms självbedrägeri. I själva verket har hans liv varit ett lavinartat ras ända sedan barndomen. Att han nu befinner sig tvångsintagen på avgiftning med svåra abstinensbesvär är inte ett missförstånd, utan en logisk utveckling av ett långt händelseförlopp.
Tom växer upp i en privilegierad och smakfull överklassmiljö. Samtidsmarkörerna smattrar i romanens första del: det är ekologiskt och organiskt och vita trägolv och lite klyschigt smålustigt och ett tag tror jag att detta är ännu en ljust- och fräscht-satir av det slag som var så vanlig för ett tiotal år sedan. Tack och lov är denna debutroman, trots ett bitvis splittrat intryck, mycket mer komplex än så.
När Toms pappa tidigt dör rasar familjen samman. Mamman börjar dricka okontrollerat och så fort som Tom är gammal nog dras han djupt in i hennes missbruk. Relationen mellan Tom och hans mamma är ett av de intressantaste spåren och mest subtilt skildrade. En mor och en son som binds samman av förlust och gemensamt missbruk: mellan dem finns ett oändligt avstånd och en akut närhet på samma gång.
Hans överklassbakgrund gör att ingenting riktigt kommer åt honom.
Den vuxna Tom får aldrig någon riktig ordning på sitt liv. Han halkar hit och dit i den blanka samtiden och får aldrig fäste, inte någon annanstans än i spriten. Han är märkligt avtrubbad. Hans överklassbakgrund gör att ingenting riktigt kommer åt honom. Hur djup hans förnedring än är klamrar han sig fast vid illusionen om att hans privilegierade ställning kommer att rädda honom.
Inte så att Björn Sand skriver oss detta på näsan. ”Evighetstecken” är en betydligt mer dunkel roman än vad den till en början ger sken av att vara. Den svajiga Tom är vag i konturerna, inte bara för sig själv utan även för läsaren. Det är när han slutligen kollapsar och tvångsinläggs på avgiftning som det sakta går upp för honom att han nu befinner sig i ett klasslöst sammanhang, fråntagen sina privilegier. Romanens sista delar är påtagligt tätare än de inledande, och har en karaktär av klassisk helvetesvandring genom tungt missbruk.
Jag tror att Björn Sand kanske har velat skriva en idéroman om vad som händer när klassamhällets ramar upplöses. Eller om missbruk. Eller om vad bristen på ansvar gör med en människa. Eller allt det där. Men jag vet egentligen inte. Det jag däremot vet är att jag underskattade Björn Sand från början. Det här är en roman som trots sina brister innehåller mycket mer än vad den först låter påskina.
ROMAN
Björn Sand
Evighetstecken
Norstedts, 249 s.
Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.