Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han tillhör ett hederligt hårdsupande patrask

Torbjörn Flygt. Foto: ÅSA SJÖSTRÖM / NATUR OCH KULTUR
”Släkte”.
Sven Olov Karlsson Foto: JENS L'ESTRADE / EXPRESSEN

Fylla, fattigdom och generationers vantrivsel i kulturen.

Sven Olov Karlsson läser Torbjörn Flygts ”Släkte”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Enligt standarden för gammalt hederligt svenskt småkriminellt, hårdsupande patrask bär huvudperson Jesper, ”Jes”, i Torbjörn Flygts ”Släkte”, alla attribut för en riktig karl.

Samtidigt är han plågsamt medveten om sina brister, inte minst sistaplatsen i hackordningen bland de sina. Alla inklusive kvinnor och barn är orubbligt stenhårda. Alltså rår han inte på någon. Inte senile styvpappan, inte den karismatiske, psykopatiske och inburade brodern, inte dennes omsorgsbristande sambo och inte hennes luttrade maskrosbarn. 

Lyssna aldrig. Erkänn aldrig. Attackera alltid. Så lyder budorden. Så blir varje dialog väggar som talar till varandra. Som hos de av Jes församlade familjespillrorna. Kammarspelets scen är deras smutsiga ruckel på skånska slättlandet. Den gamles födelsedag ska firas. Spritkassarna klirrar. Men kylen är tom, käppen kvarglömd kvar på äldreboendet och vräkningsbeslut och orosanmälan fladdrar i posthögarna.

Orsakerna till Jes skuldkänslor blottläggs medan han kämpar med hungern, supasuget, gammelgubbens ihåliga förvirring och inte minst det mardrömslikt stökiga hemmet. Han röjer upp där, med den undergivnes botfärdiga kraft, med rutinen hos den som från barnsben oförtjänt måst storstäda. Det liknar när Karl Ove Knausgård i en maratonlång passage i ”Min kamp” fejar ut sin ihjälsupne fars bråte och snusk.

Tjuvheder och Goliat

”Släkte” rymmer överhuvudtaget mycket på begränsad längd. En familjekrönika är nerskalad till en katastrofal helg, liksom instängd i karaktärernas desperation: det går inte att undvika att referera till Peter Grönlunds filmer ”Tjuvheder” och ”Goliat”. En litterär parallell är Mirja Unges obarmhärtiga bruksortspleen ”Jag går och lever”. Generationers missbruk och fattigdom flätas samman och framträder som skarpare, mer hjärtskärande, på landsbygden. Kanske för att där lever hög och låg närmare varandra, ibland som grannar. Över fälten kan utslagna och grevar iaktta varandra.

Att en litterär man så utpräglat macho som Jes förblir i sitt ekorrhjul av bakslag och självförakt, i närmast masochistisk resignation, ligger i linje med spaningen i Jonas Thentes essä ”Johan Kling och de grå kastraterna” (Dagens Nyheter, 17/8): att den traditionellt obekymrade och dådkraftiga manliga romangestalten i allt fler nutida svenska berättelser istället är kuschad, grubblande och passiv, inte sällan på väg att halka av medelklasshyllan. Jes är deras olycksbroder eller, om uttrycket kan tillämpas, överman.

Augustvinnaren Underdog

Omslagstexten beskriver Torbjörn Flygt som en av våra främsta prosaister. Ja, Augustvinnaren ”Underdog” (2001) var ett mästerverk och ”Flyktväg” (2017) en nagelbitande krigsdystopi. Men just prosan i ”Släkte” är inte Flygts främsta. Känslor, beskrivningar och liknelser nålas upp som på en anslagstavla och, framför allt, upprepas. Jes är trött, trött igen och mera trött. Gamlingen glömmer, och glömmer igen. Alla möjliga rumsliga förehavanden redovisas omständligt, som exercis i realism, eller utfyllnad.

Avsikten kan vara att ta läsaren in i huvudet på dem vars ord aldrig fått vara mer än torftiga, på dem som inte vet av annat familjeliv än det som endast handlar om att härda ut, en värdelös minut i sänder. Och kanske är det behållningen. Att bara få känna igen alla dessa samtal som går i cirklar, på grund av att en hjärna skrumpnat, eller självreflektionen är obefintlig, eller att ingen vågar visa annat än tjurig prestige. Folk är omöjliga, som det heter.

Samtidigt uppfyller Flygt en av författandets första plikter: att älska sina karaktärer. Till och med när de är repetitiva i både handling och tal, till och med när de omedelbart igen skitar ner sina nystädade rum.

 

 

LÄS MER – Sven Olov Karlsson: Flygt skildrar fascismens vardag

LÄS MER – Amanda Svensson: Huggormen påminner om att naturen är hemsk

ROMAN

TORBJÖRN FLYGT

Släkte

Natur och kultur, 195 s.

Sven Olov Karlsson är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Brandvakten”.