Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han tatuerar sig för att känna sjömännens smärta

Lars Berge följer i kölvattnet på sin morfars far.Foto: Sofia Runarsdotter.

Efter hyllade ”Vargattacken” återkommer Lars Berge med en bok om dramatiska händelser till havs.

Gunilla Brodrej följer med på hans sökande efter sanningen om en skröna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I hundra sidor retar jag mig på Lars Berges bok om monstervågen som drabbade hans morfars far. Jag retar mig till och med på titeln. Den låter ju som ett inslag i ett barnprogram med Trazan och Banarne. Den förra boken, ”Vargattacken”, var ett gediget reportage där Berge genom tragedin i varghägnet på Kolmården fördjupade sig i vår civilisations inlåsningar av vilda djur. Och det var långt innan ”Tiger King” hade haft premiär på Netflix. Denna gång skulle det bli sjömansliv. Men metanivåerna, Berges plantering av sitt författarjag i ”Monstervågen”, ställer sig i vägen. Jag vill inte veta att författaren lägger in en tvätt. Eller dras in i hans sömnlöshet. Ta mig till havet liksom.

Nån gång i början av 1900-talet spolades Berges morfars far, sjömannen J W Granström, överbord av en enorm våg, men slungades mirakulöst nog tillbaka på däck. Nu ville Berge ta reda på om det bara varit en skröna. Stämde det att havet liksom bollat en människa fram och åter? Från liv till död och tillbaka igen.

Tänk om ”Utvandrarna” hade handlat om pojkarna som klättrade i masterna.

Det låter som ett utmärkt avstamp in i berättelsen om unga utsatta mäns slitsamma liv ombord på skepp – en del av vår historia som bara har glimtat fram genom andra fiktiva skildringar av resor. Tänk om ”Utvandrarna” hade handlat om pojkarna som klättrade i masterna. Tänk om ”Titanic” hade handlat om männen i maskinrummet. Sjömän var tredje klassens arbetare. Och skeppet ett klassamhälle i sig. Inte ens de maktfullkomliga kaptenerna stod högt i kurs när de gick i land. Hackordningen var skoningslös. Alla har nån i släkten som gått till sjöss. Och de marina motiven återkommer genom hela vår kultur, musiken, måleriet, religionen, allt detta beskriver Berge i bokens bästa delar. Mer läroboksmässigt än litterärt gestaltat, men okej.

De sämsta delarna är när metanivåerna bara blir platta. Som när Berge ”tillbringade en dag i läsesalen på Kungliga biblioteket vid Humlegården i Stockholm med en stor trave böcker jag beställt fram från bibliotekets magasin”. Verkligen? En hel dag? Eller när han bestämmer sig för att göra en tatuering för att han intalar sig att ”smärtan det skulle innebära att göra den också skulle kunna leda till en förståelse för dåtidens sjömän på ett mer fysiskt plan”. Möjligen är det självironiskt, men jag tycker mest det är lite pinsamt.

Jag låter mig undervisas om än det ena än det andra som seglar upp i Berges medvetande.

Efter halva boken kapitulerar jag dock och blir Berges ofrivilliga medresenär i sökandet efter sanningshalten i den där historien om monstervågen. Jag låter mig undervisas om än det ena än det andra som seglar upp i Berges medvetande. Accepterar de ovidkommande infallen i stället för att reta mig på dem. Följer med till prästen och till spåkvinnan. Psykologen och fysikern. Men lär mig också att det ligger inskeppade brittiska sopberg i Hargshamn, att vilda sälar kan bli tama. Om skrocken som frodades ombord på fartygen och om demokratin som utvecklades på piratskeppen. 

Men om sjömannen J W Granström får vi inte veta så mycket. Han är så att säga fortfarande suddig. Det är som den där filmsekvensen i en komedi av Mel Brooks där de förstorar ett fotografi men det enda som händer är att själva bilden, inte motivet, blir större. Till slut har den storleken av en hel vägg. Ändå måste de stå där med förstoringsglaset. 

Själva sökandet och faktasamlandet är bokens syfte. Vägen är målet. Berge botar en begynnande depression med sin besatthet av berättelsen från barndomen. Han börjar sova bättre. Det är också en sorts arbetsseger.

 

Sakprosa

LARS BERGE

Monstervågen

Albert Bonniers, 220 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur. Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.