Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han rör sig mellan Ingemar Stenmark och Lars Norén

Foto: Elsa Håstad
Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Den västerländska historiens berättande skallrar i Kristoffer Leandoers nya bok. 

Nina Lekander går på upptäcktsfärd i den vackra ”Längta hem, längta bort”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Respekt. Det har jag för Kristoffer Leandoer. En kille som har hoppat av Svenska Akademiens externa litteraturkommitté, som skriver så väl och toujours au courant med inte bara den franskspråkiga litteraturen.

Beundran. Den är bra, lär jag mig av ”Längta hem, längta bort”. I bokens andra essä av 22 skriver han om Stefan Zweigs beundran av den belgiska poeten Émile Verhaeren, på det att han lägger sitt eget skrivande åt sidan. Att ”tjäna ett större verk”, att översätta eller introducera, är det bästa en nybörjare kan göra. Leandoer nämner också Rilkes hänförelse över Rodin, Prousts över Ruskin samt Mallarmés över Edgar Allan Poe. Leandoer lovar att ”hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.” Men beundran också vara lömsk. Här nämns Oscar Wilde, Andy Warhol, Truman Capote och Lou Reed som exempel på idolisering av andra som karriärväg.

Översättning. Det är grejen. Leandoer skriver ej blott om översättning i exil, utan översättning som förutsättningen för ungefär allt: språket och språken, läsandet, skrivandet, hela kulturer. Den är samtidigt omöjlig: skilda språk har inte samma uppsättning, eller uppfattning av begrepp. Bibeln har översatts till 513 språk som ”tänjt sig själva långt utöver bristningsgränsen för att kunna rymma en erfarenhets- och föreställningsvärld som de inte skapats för att rymma”.

Ingemar Stenmark, 1974.Foto: OLLE SEIJBOLD / DN

Å andra sidan tilläggs kvickt i en av många halsbrytande vändningar då han citerar Ingemar Stenmark om en slalomfiness: ”Det går int å förklare för den som int begrip.” I så fall tror man – likt en sverigedemokrat! – att kultur och erfarenhet inte kan förstås om man inte delar desamma. I min översättning en diskret dissning av identitetspolitik.

Identitet är en sorts fiktion, vilket Leandoer exemplifierar med bland andra Wilde och David Bowie. Emellertid bör vi om inte identifiera oss så ha mer medkänsla med världens flyktingar, ”för det är till minne av människor i deras situation som vi firar våra stora helger”. De tre monoteismerna sätter flykten i centrum. (Och även hemkomst eller hemhörighet, skulle jag starkare vilja betona.) Följer gör hänvisningar till aposteln Matteus, Frälsningsarmén och Lars Norén innan Leandoer blixtsnabbt går landar hos Erasmus, Hesse och Yourcenar

Orienteringssinnet vindlar. Det är roligt, krävande och ibland politiskt utmanande: ”Den så kallade flyktingkrisen år 2015 innebar en chans att ompröva våra prioriteringar och levnadsval”. Och ”Det råder inget tvivel om att vårt land såväl logistiskt som psykologiskt skulle klara sig bättre om vi levde lite mer tättbefolkat. På ett liknande sätt är det med klimathotet.” Jaså? Dylika svepande, abstrakta luddigheter passar sig inte i en litteraturexperts forsflöde.

Leandoer använder inte den postmodernistiska termen intertextualitet.

Men hart när intet människoskapat tycks vara Kristoffer Leandoer främmande. Hans vittomfattande beläsenhet, grävande och undersökande begränsar sig inte till huvudmålet att ”ta reda på vad det innebär i praktiken för en författare att ha ’två länder’”.

Ej heller till författare. Popstjärnor, filmstjärnor och tv-serier minglar muntert med barnboks- och fantasyförfattare samt de högbryntaste av författare alltifrån Homeros och Vergilius. Personregistret listar uppåt 530 namn. Många men inte alla i inre eller yttre exil. Oftast förekommande är amerikanska Marilynne Robinson, som möjligen kvalar in i metafysisk exil. Hennes kalvinistiska grundsyn skrutiniseras noggrant, faktiskt med stor behållning för mig som knappt har läst en rad av henne.

Leandoer använder inte den postmodernistiska termen intertextualitet. Men han visar vackert hur berättande influerar, härmas, ekar och skallrar i västerländsk historia på ett mästerligt vis.

 

SAKPROSA

KRISTOFFER LEANDOER

Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt

Natur & Kultur, 414 s.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida..

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.