Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Han synliggör det patriarkala övervåldet

Ernesto Sábato har ofta kallats Argentinas samvetsröst och skrev otaliga politiska artiklar. Nu finns hans tre romaner samlade och återutgivna.
Foto: Miguel Sayago Col / Modernista
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Argentinas galenskap” samlas och återutges nu Ernesto Sábatos tre romaner.

Hanna Nordenhök ser hur han naglar fast synens privilegium i en samhällelig organisering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ernesto Sábato var en av 1900-talets viktigaste latinamerikanska romanförfattare, men han kunde också själv ha varit en romangestalt. Mer än en gång dök Sábatos livshistoria upp i huvudet medan jag satt och översatte chilensk-holländske Benjamín Labatuts Booker-nominerade hybridroman ”En fruktansvärd grönska” i fjol, en bok som genom skildringen av tongivande fysiker och matematiker som Albert Einstein, Erwin Schrödinger och Alexander Grothendieck i skönlitterär form åskådliggjorde vetenskapens gränser och gränslöshet – liksom det mänskliga intellektets förmåga till insikt lika väl som vanvettiga våldsideologier. 

Foto: Modernista

Sábato var innan han började publicera sig som författare just matematiker och kärnfysiker, innan trettio års ålder knep han den första lärostolen i atomfysik i Latinamerika, placerad i Buenos Aires efter prestigefulla studier och förordnanden i Paris och USA. Hans vetenskapliga karriär var en framgångssaga, ändå lämnade han den 1943 för att bli författare – och för att han under de föregående åren närt en växande känsla av att naturvetenskapen höll på att utvecklas till ”ett instrument för mekaniserad slakt”. Det skriver Anders Cullhed i sitt stiliga efterord till den i somras utkomna ”Argentinas galenskap”, en volym där Sábatos tre, på olika vis fullkomligt hisnande, romaner ”Tunneln” (1948), ”Om hjältar och gravar” (1961) och ”Abaddon, utplånaren” (1974) nu finns samlade och återutgivna. Böckerna sammanfattar Sábatos skönlitterära gärning: han skrev inga andra romaner, men i gengäld en uppsjö essäer, kritiska artiklar och självbiografiska texter under sin långa gärning. 

Cullhed – som för övrigt med sin gedigna kunskap om den spanskspråkiga litteraturen genast borde ha blivit invald i Svenska Akademien efter Spanien- och Latinamerikakännaren Knut Ahnlunds frånfälle – påtalar spänningsförhållandet mellan konst och vetenskap i Sábatos författarskap. Där bor ”hallucinationen granne med ett glasklart intellekt”, liksom ödesmättade förbindelser och förebud ofta uppträder och bildar en säregen, närmast paranoisk-kosmisk, atmosfär. I Sábatos eget liv fanns det också gott om smått profetiska märkvärdigheter – inte minst det faktum att han i sitt författarskap ägnade så mycket intresse åt seende och blindhet och sedan själv, precis som Borges, kom att helt förlora synen de sista åren innan han som 99-åring dog 2011. 

Allt tvinnas samman till en brinnande väv av fiktion och fakta.

Sábato slutade inte sitt liv som stjärnmatematikern Grotendieck, efter en kometkarriär som världskänd matematiker till sist en kufisk eremit på gränsen mellan galen och livsvis, men hans litteratur rör sig ofta mot både dunkelt skimrande och fasaväckande områden i det mänskliga medvetandet och historien. Båda valde de bort vetenskapen i sina liv, Grothendieck för ett totalisolerat och andligt inspirerat liv i Pyrenéerna och Sábato för litteraturen – desillusionerade över de skadeverkningar de såg att de naturvetenskapliga disciplinerna var förmögna att åstadkomma. Så var de också barn av det blodiga 1900-talet, där tekniska framsteg gick hand i hand med världskrig och mördarideologier. 

Sábato hade i verkligheten en kort brevväxling med Che Guevara.
Foto: ALBERTO KORDA / WIKIMEDIA

Om den erfarenheten och utsiktspunkten vittnar inte minst ”Abaddon, utplånaren”, denna virvel av mardrömmar och självlysande varsel till roman. Den formmässigt experimentella och dialogburna texten flödar över av våldsskildringar, filosofiska betraktelser över moralens väsen, politiska och estetiska resonemang liksom autofiktiva passager. Allt tvinnas samman till en brinnande väv av fiktion och fakta, av självbiografiskt berättande och romanberättande, sorgesång och traktat, där diskussioner om Vietnamkriget kan samsas med argentinsk 1900-talshistoria och författaren själv ingå i fiktionen lika naturligt som de tänkare och historiska gestalter som dyker upp – såsom, bland otaliga andra, Marx, Shakespeare och Che Guevara (varav den sistnämnde Sábato i verkligheten hade en kort brevväxling med).

Möjligen syns i denna sista roman tydligast de europeiska surrealisternas påverkan på Sábato, av vilka han mötte och lärde känna flera personligen under sin studietid i Paris på 1930-talet. Bokens flödande struktur har en air av automatskrift, av ett associativt och hejdlöst skrivande där det omedvetnas begär och hemsökelser styr vägen lika mycket som ett starkt rättspatos. Att det finns mer surrealism än magisk realism hos Sábato är kännbart, även om hans författarskap brukar associeras med den latinamerikanska boomens stegrade verklighet. Framförallt tränger ”Abaddon” djupt in i den mänskliga existensens och 1900-talshistoriens becksvartaste skrymslen, där rationalitet och vansinne gång på gång ingår symbios.  

Alla tre avspeglar de ett samhälle präglat av patriarkalt övervåld.

Sábato har ofta kallats Argentinas samvetsröst, och skrev otaliga politiska artiklar, liksom han också ledde den stora utredning som tillsattes av den folkvalda regeringen efter militärdiktaturen 1976-83 för att spåra vad som hänt alla dess försvunna offer. Han var också en stark kritiker av Juan Perón, och romanen ”Om hjältar och gravar” utspelar sig under femtiotalets sista år av peronism i Buenos Aires, där huvudpersonen Martín blir våldsamt förälskad i Alejandra vars far Fernando i sin tur är besatt av blinda människor, som han konspiratoriskt tillskriver makten över ett världsomspännande, demoniskt nätverk. 

Båda dessa män, på sinsemellan olika vis och från olika platser i det skoningslösa klassamhälle där de ingår, bär drag av den maniske jagberättaren i kortromanen ”Tunneln”, som från sin fängelsecell berättar historien om hur han mördade sin älskade María Ibarne. 

Alla tre avspeglar de ett samhälle präglat av patriarkalt övervåld, och detta vålds intima samband med en kolonial och västerländsk ”ocularcentrism” – även om det inte är säkert att Sábato själv skulle uttryckt saken på det viset. Klart är dock att Sábatos författarskap på intrikata vis ringar in och naglar fast synens privilegium i en samhällelig organisering i mångt och mycket grundad på föreställningen om vetenskaplig rationalitet, ett modernt projekt som med sina upplysningsideal och i förnuftets namn som bekant inte sällan legitimerat brutala förtryck och en grotesk avhumanisering av underordnade och exploaterade grupper. Och han gör det genom att i litterär form djupdyka i manliga subjekt. Martín som blir så besatt av Alejandras skönhet att detta yttre får ett eget liv och genomskådande tycks se tillbaka på honom, den monstruöse fadern som syndabockförklarar minoriteten blinda för att legitimera maktvälde och övergrepp – och den tunnelseende kvinnomördaren, som måste äga det han tror sig älska.


ROMAN

ERNESTO SÁBATO

Argentinas galenskap. De tre romanerna: Tunneln, Om hjältar och gravar, Abaddon, utplånaren

Översättning av Martin Rogberg, Peter Landelius och Annika Ernstson

Modernista, 992 s.


Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.