Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han stämplas som terrorist – slutar ses som en människa

”Terroristens kropp”.
Sara Abdollahi. Foto: OLLE SPORRONG
Christina Ouzounidis. Foto: Sara Mac Key

I en förtätad monolog gestaltar Christina Ouzounidis vad som händer när en människa stämplas som terrorist.

Sara Abdollahi ser en antik klassiker kopplas ihop med vår tid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En terrorist ligger under jorden, hör dånet – ”ljudet av det som kallas tystnad” – känner grodorna mot huden, och inväntar sin eviga död. Ismene påstår att det är hon och ingen annan som begraver sin bror Polyneikes medan några andra – aldrig de sörjande, ty de har andra döda kroppar att försöka bära sorg över – begär ”terroristens kropp” som ett tecken.

”Terroristens kropp” är uppföljaren till Christina Ouzounidis ”Spår av Antigone”. Skriven som en hybrid mellan lyrik och dramatik gestaltade den de hot och det förtryck som unga flickor och kvinnor utsätts för genom mäns maktmissbruk. Det genom att blanda två berättelser: Den ena om den grekiska mytologins Antigone som trotsar härskaren Kreone och begraver sin bror Polyneikes som blivit landets fiende. Den andra om en flicka i en mellanstadieskola – som blir våldtagen av sin lärare. 

Den är kort men känns lång och något vag. Mina ögonlock faller.

I ”Terroristens kropp” återvänder hon alltså till Antigone men med fokus på hennes mindre kända syskon, den begravda brodern Polyneikes, titelns terrorist, och systern Ismene – benämnda som ”Talande” när de talar ur en och samma kropp.

Den korta, förtätade och återhållsamma stilen är intakt. Ouzounidis skriver i samma tradition som Jon Fosse och Samuel Beckett. Det undflyende skrivs fram genom repetitiva monologer. Men inte ”bara den som skriker att den finns finns”. Tystnad och skrik bryter därför av varandra.

Såsom Antigones öde kopplas till vår tid görs samma sak med Polyneikes och Ismene. Syskonmonologerna vittnar om hur ”den onämnbara brutaliteten fick namn och blev görlig”. Barn är inte längre barn. När Polyneikes stämplas som terrorist räknas han inte ens som människa. Det är i sådana stunder boken i all sin korthet bär en tyngd som får mörkret att kännas både påträngande och genomskinligt.

Men trots Ouzounidis täta poetik når ”Terroristens kropp” inte samma starka närvaro och nerv som ”Spår av Antigone”. Den är kort men känns lång och något vag. Mina ögonlock faller. Jag längtar efter att Ouzounidis nästa verk ska vara lika absorberande som ”Spår av Antigone”.

DRAMATIK

CHRISTINA OUZOUNIDIS

Terroristens kropp

Modernista, 38 s. 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Nu vinner kulturkvinnorna mark

Har männen blivit en minoritet i kulturvärlden? Har unga män slutat intressera sig för litteratur?

Se diskussionen mellan Daniel Sjölin och Åsa Beckman i Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.