Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han skriver om att vilja älska men ändå inte kunna

Wolfgang Hilbig.Foto: PER LANDIN / RUIN FÖRLAG
Foto: RUIN FÖRLAG
Stig Larsson.Foto: MIKAEL SJÖBERG
En mycket tidig jacuzzimodell i DDR.Foto: LASSE SVENSSON / KVP

Industriarbetaren Wolfgang Hilbig debuterade först vid 38 års ålder, men gjorde sig därefter snabbt ett namn på poesiscenen i Östberlin. 

Stig Larsson läser hans roman ”Provisoriet” och finner en rädsla för kärlek. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om huvudpersonen i en roman saknar drivkraft, inte verkar vilja något särskilt, riskerar du som läsare att tappa allt intresse. Så tänker jag flera gånger under läsningen av Wolfgang Hilbigs ”Provisoriet”, utgivet på det lilla förlaget Ruin.

Hilbig (1941-2007) skulle efter åttaårig folkskola utbilda sig till arborrare. För att under de kommande tjugo åren vara verksam som eldare, verktygsmakare och montör i DDR:s industrivärld. Först vid 38 års ålder 1979 debuterade han med en diktsamling – men då i väst. Tidigt på åttiotalet blev han dock en alltmer bemärkt person på poesiscenen i Prenzlauer Berg i Östberlin, samtidigt som hans rykte växte i Västtyskland. Och 1985 beviljades han till slut utresetillstånd.

Romanen ”Provisoriet” pendlar mellan det året, 1985, och murens fall december -89. (Med ett undantag: en scen från en nattlig panncentral i DDR, jag gissar sent sextiotal, som jag ska återkomma till.) Textens närvarokänsla är så stark att jag för mitt vidkommande inte bryr mig om att jag inte har någon riktig koll på kronologin.

Detta ljus, detta ljus – och plötsligt hörs fågelkvitter.

Han sitter vid ett plastbord, sippar på ett kallnande kaffe, försöker undvika att dricka alkohol. Eller han befinner sig i någon av dessa utlånade lägenheter, kanske i Nürnberg, räknar spritflaskor, inte hundraprocentigt klar över om det handlar om en per dag. Har han varit här i tolv dagar – eller är det fjorton?

Jag är ganska säker på att jag som svensk uppfattar det som något omtumlande, inte helt och hållet lyckobringande, att som industriarbetare med författarambitioner få sin dröm uppfylld, stå där i väst, BMW:s och Mercedes som pilar förbi, en rulltrappa leder upp till ett inomhustorg, med julskyltning redan i ett solvarmt november och leksakståg som ser ut att vara nära på att krocka, leksakståg som fortsätter runt, runt, hur länge man än står kvar där.

Aggressionen, den undertryckta vreden, följt av likgiltighet och en blick upp mot en av alla dessa järnvägsstationers tak med ljuset som man ser strila in. Detta ljus, detta ljus – och plötsligt hörs fågelkvitter.

I botten av romanen ligger det en brist parad med en rädsla.

Ändå är det inte fullt så enkelt. Öst mot väst. Öst med sin kontrollapparat och en livslunk som ekar av tristess. Väst med sin konsumism och en närmast spegelliknande folkfördumning.

I botten av romanen ligger det en brist parad med en rädsla. Bristen på kärlek. Och än mer intensivt: rädslan för kärlek.

”Att vilja älska… och ändå inte kunna – gjorde inte det att man tvunget blev en mytoman? Att kasta sig in i en förtvivlad kärleksteater, och ändå hela tiden veta att man inte har de färdigheter som krävs. Att inte kunna älska och trots det klamra sig fast vid en kvinna med varenda fiber – på så vis blev man lögnen personifierad. Han var sammansatt av lögner, och samtidigt visste han att utan denna så bedrövligt älskade kvinna skulle han dö…”

Enligt den utmärkte översättaren Ludvig Berggrens efterord heter denna kvinna, som i romanen kallas Hedda Rast, Natascha Wodin, som han 1994 gifte sig med, för att inom några år separera. Det var också 1994 som han påbörjade det femåriga arbetet med ”Provisoriet”.

Trots närvarokänslan finns det något kyskt, nästan serent, sepia-färgat brungrått över romanen.

Kärlek. Men sexualiteten är liksom utsuddad. Ett besök i en peep-show där kvinnans kön, trots flera försök, förblir utsuddat. Trots närvarokänslan finns det något kyskt, nästan serent, sepia-färgat brungrått över romanen. Med ett undantag. Minnet som eldare, där han i pauser stal sig tid till att skriva.

”På kvällen tog han sig till jobbet igen, natten hade redan börjat sänka sig, i staden syntes knappt någon till, den bitande nattvinden drev ut den sista sovvävnaden ur hans hjärna. Därunder låg redan de första fragmentariska meningarna som han nu bara behövde ge form åt. Det var några timmar kvar innan han kunde sätta sig vid bordet, det långsmala bordet som stod som på sluttande mark. Det var som om han valt gavelsidan på bordet med flit, för på så vis fick han överblick över hela rummet, hade på en gång pannan och ingången i sikte, och till slut började han skriva vid det långsmala bord som var täckt av en sjögrön, mörkt mönstrad vaxduk.”

Ett långsmalt bord täckt av en sjögrön, mörkt mönstrad vaxduk. Denna säregna roman har minsann en besynnerlig bild för sexualiteten i själva skrivakten.

Eller är jag ensam om att se det så?

ROMAN

WOLFGANG HILBIG

Provisoriet

Översättning Ludvig Berggren 

Ruin, 325 s.

Stig Larsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Folk på ön”.

 

FOTNOT. Artikeln har rättats. Tidigare uppgavs den kvinnliga romanfigurens namn som Sara Rask. Namnet är Hedda Rast.