Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han sätter fingret på litterär kvalitet

Gabriel Itkes-Sznap.
Foto: Julian Birbrajer. / Nirstedt/Litteratur
Valerie Kyeyune Backström
Foto: OLLE SPORRONG

I Gabriel Itkes-Sznap ”Nollpunkten” görs ett försök att fånga in litterär precision i tre europeiska författarskap.

Valerie Kyeyune Backström har läst en doktorsavhandling i estetik som ger existentiell svindel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur ofta läser man en avhandling som får en att vilja skriva?

Svaret är väl till viss del avhängigt hur många avhandlingar, uppsatser man läser (och att läsa för många behöver inte vara odelat positivt).

Ändå ställer jag frågan, för den avslöjar något om ”Nollpunktens” kvaliteter bortom det rent vetenskapliga, eller är de snarare sammanlänkande? Låt mig återvända till detta.

”Nollpunktens” premiss är både enkel och komplicerad. Gabriel Itkes-Sznap vill peka ut precision i litteraturen, och till det har han tre exempel: liknelsen hos Nobelpristagaren Herta Müller, kiasmen hos danska poeten Inger Christensen, och antinomin hos giganten Witold Gombrowicz. Dessa litterära figurer kan hittas i siffror, kalenderdatum, uppräknandet av ting, av liknelser som upplöser sig själva. 

Svårare blir för mig att sammanfatta detta: den till synes enkla premissen visar sig vara samtidigt klar och paradoxal. Kanske för att den snarast bygger på vad som skulle kunna sägas vara en motsägelse, som i egenskap av just detta lyckas peka ut någonting, som lika snabbt förflyktigas. Hos Gombrowicz är det datumen som får närläsas, hans förkärlek för att stapla ting i oändlighet, hans ”kalenderkänslighet”. Där dateringarna och uppräkningarna skymmer varandra i hans ”Kronos”, där ”bokhålleriet” pekar mot en plats där allting händer / ingenting händer – eller tvärtom. Här blir skriften ett sätt att både försöka undkomma och därmed än mer gå in i den där, ja nu vet ni – upplösningen! 

Chistensens kiasmer bygger på en liknande tankegång, där själva den tekniska uppbyggnaden, där en bild växlar plats med en annan efter ett bestämt schema, destabiliserar grunden, världen, innebörden i föregående mening genom förskjutningar. Men mest spännande blir här analysen om skrivandet som ”frånvarande närvaro”, en plats som skrämmer eftersom det vänder in och ut på person versus natur, vad som är innanför och utanför, alltså en form av gräns – ja här kommer det igen – upplösning.

Här kommer då Itkes-Sznap in och visar hur estetisk forskning kan vara oupphörligt intressant, läsvärd och drabbande.

Sedan tas stafettpinnen vidare av Müller, där liknelsernas destabilisering får springa ytterligare ett varv – här sammansmälts de till ett enda vara, liknelsen ”jämför en sak med en annan för att ögonblickligen lösa upp jämförelsen”. Genom att gå i närkamp med särskilt ”Andningsgunga”, öppnar sig ett nytt nu, en ny precis läsningsmöjlighet.

Precisionen är viktig, enligt avhandlingens tes är det nämligen vad som utmärker litteraturen, kanske utgör själva dess väsen: Precisionen i det oprecisa. På ett sätt blir det alltså att ringa in litteraturens kvalitet, att göra vetenskap av det där flyktiga, det som för att tala med avhandlingen, glider en ur händerna.

Men misströsta ej om du inte på förhand vet vad antinomin betyder eller ens har läst en rad av Christensen förut. ”Nollpunkten” håller läsaren i lagom fast hand, och fungerar därmed också som introduktion till den som är nyfiken.

För om man under de senaste dagarna diskuterat bristen av akademiker på kultursidorna, kan jag inte låta bli att tänka på bristen på akademisk läsning i hemmen. Här kommer då Itkes-Sznap in och visar hur estetisk forskning kan vara oupphörligt intressant, läsvärd och drabbande – ett lika givande kvällsfördriv som den senaste romanen eller poesisamlingen, lika sprängfylld av känslor, lika uppfylld av frågor om skapande som liv, som död. Om datum som trauman som aldrig slutat hända, som ”alltjämt pågår”.

Och i sin analys för han en inte bara närmare verken, skrivandets betydelse, utan på något sätt närmare världen.

Och faktiskt kul, även för den som inte är intresserad av litteraturteori. Eller inte kul, men så vackert, så relevant långt bortanför opponeringstillfället. För det här är något så ovanligt som en avhandling som drar ner en i ett existentiellt bråddjup, som sedan färgar livet ens kommande dagar.

Nu är visserligen Itkes-Sznap rosad poet till vardags, och visst märks det i textens stringens, omsorgen om meningarna, förkärleken till underfundiga uppbyggnader som går i dialog med innehållet, lyhördheten. Även hans arbete som redaktör för den stora Paul Celan-samlingen i fjol syns på sidorna. För också Celan finns närvarande, hänger som en skugga, eller föregångare i läsningen, som den punkt Itkes-Sznap utgår ifrån. Han skriver:

”Hon skriver, men vet inte med säkerhet om det är hon som skriver eller skrivandet som skriver sig självt. Detta presens står inte under hennes medvetna kontroll, hon är överhuvudtaget bara halvt medveten om vad hon gör – ändå finns och åtföljs en form, ändå äger ett formande rum, ändå organiseras något, ändå skapas ’det’.”

Och i sin analys för han en inte bara närmare verken, skrivandets betydelse, utan på något sätt närmare världen, och att vara en människa i den. Till platsen där man upplöses – ja, det är väl det som är själva pricken, punkten, nollpunkten.


SAKPROSA

GABRIEL ITKES-SZNAP

Nollpunkten

Nirstedt/Litteratur, 203 s.


Valerie Kyeyune Backström är kritiker och vik. redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83771&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.