Han når botten i den våldsamma relationen

RECENSION. När vi först möter Leandro, huvudperson i ”Tillbedjan” är han ett tomt kärl. I sex års tid har han levt ett icke-liv, präglat av saknad efter sitt ex Sebastian, som en dag plötsligt bara försvann från deras gemensamma hem för att aldrig återkomma. Leandro är deprimerad, håglös, fattig. Så en dag går han och handlar och vem står där i mataffären om inte den djupt saknade Sebastian? De börjar prata. Känslorna finns kvar, Sebastian vill ha honom tillbaka. De blir tillsammans igen.

Allt detta händer inom loppet av romanens första tjugo sidor, och först värjer jag mig lite mot en sådan uppenbar önskedrömsutveckling. Till en början verkar Sebastian också vara den idealiska pojkvännen, och deras återuppväckta förhållande präglas av intensiva samtal med en viss öppenhet. Här vill jag dock betona ”en viss”. 

För OK, det är ju fortfarande lite konstigt att Sebastian bara försvann när deras relation tog slut förra gången. Leandros bästa kompis Mila har fortfarande inte förlåtit Sebastian för detta, vilket skapar vissa problem i deras vänskap. Det blir också allt tydligare att det finns saker som Sebastian döljer. Och Leandro går helt upp i relationen och skjuter sina pianistdrömmar åt sidan. Den äldre och framgångsrika Sebastian försörjer honom, så Leandro kan lugnt ägna sina dagar åt att gå upp i den nyväckta kärleken. 

”Tillbedjan” är Joel Mauricio Isabel Ortiz andra roman efter debuten ”Sången om en son”. Den vassa humorn från debutromanen är nedtonad, och det fanns också mer av en tydlig attack i ”Sången om en son”. Den saknas i ”Tillbedjan”, som mer trevar sig fram, liksom Leandro själv. Som läsare blir jag – i likhet med Leandros kompis Mila – ofta frustrerad över hans självutplåning. ”Nu måste det hända något med honom snart” tänker jag. ”Nu måste han förändras”. 

Jag kommer på mig själv med att verkligen innerligt önska att det ska gå bra.

Det finns en lite naiv öppenhet i Joel Mauricio Isabel Ortiz sätt att skriva, som jag känner igen från förra boken och tycker mycket om. Här är den ännu tydligare. Det är som om texten både språkligt och i gestaltningen bokstavligen prövar sig fram, precis den vilsna Leandro. Flera gånger under läsningen får jag känslan av att stå inför någon som är helt oskyddad. Den här absoluta öppenheten är kanske Ortiz främsta tillgång som författare, men också något av hans svaghet. Stilistiskt svajar det ibland, en del meningar skorrar. ”Hans förvandling omdanade mig till en fråga” är ett ganska typiskt exempel på en sådan lite högtravande skevhet. 

I den sista delen ställs Leandros undergivenhet på sin spets, när relationen blir alltmer våldsam. Och det är inte förrän han befinner sig på den absoluta botten som Leandro inser att han måste bli fri och låta sitt kärl fyllas med eget innehåll. ”Tillbedjan” engagerar så mycket att jag kommer på mig själv med att verkligen innerligt önska att det ska gå bra.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.