Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han liknar en Ture Sventon på speed

Nils Håkanson. Foto: SARA MAC KEY / ALBERT BONNIERS
”Den blinde konungens spira”.
Annina Rabe. Foto: PRIVAT

En jazzgosse, en elektrisk servitris och privatdetektiven Lydia Widén är bara några av Nils Håkansons romanhjältar.

Annina Rabe njuter av en storartad och gränslös Stockholmsskildring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Av alla klimatdystopier som kommit ut i den svenska litteraturen de senaste åren är Nils Håkansons ”Ödmården” nog den i särklass mest egensinniga. Med ett slags vansinnesmixtur av språkliga krumbukter från fornsvenska till samtidsslang (en av Håkansons många yrkesroller vid sidan av författandet är lingvist) skildrar han ett Sverige som är nedfruset efter klimatkatastrofen. 

”Den blinde konungens spira”, Håkansons nya roman, bjuder inte på samma språkliga egensinne. Men tempot och frejdigheten och ja, gränslösheten, känns väl igen. 

Romanen är en fristående fortsättning på ”Järnskallen” från 2015, en brokig äventyrs- och kriminalroman som utspelar sig i Stockholm 1917. Nu befinner vi oss återigen i samma stad, i december 1922. Julen närmar sig, första världskriget är till ända och Stockholm pulserar av modernitetsiver och hedonistisk nöjeslystnad. 

Smugglare och skumrask

Vi möter ett brokigt persongalleri av udda existenser, varav några dök upp redan i ”Järnskallen”. Privatdetektiven Lydia Widén, hennes kollega Bengt Broberg med ett förflutet som elitgymnast, översättaren och före detta agenten vid ryska underrättelsetjänsten Henrich Murman. 

Därtill folket på restaurang Cecil, framför allt servitrisen Frida Sjöberg som även har till hobby att elektrifiera sig själv genom att stoppa in koppartrådar i eluttag. Tyvärr leder hennes experiment ibland till att hela byggnader brinner ner. Vid hennes sida finns den så kallade Jazzgossen och deras skumme chef som går under namnet Roulette. 

En lista över det digra persongalleriet finns längst fram i boken, detta är läsaren då och då ganska tacksam över. Många fler original än de uppräknade dyker upp på vägen, varav många tillhör den undre världen. För det är snart där vi hamnar, bland skumraskfigurer, smugglare och fastighetsmagnater. 

Ture Sventon

Att försöka beskriva intrigen i denna historia är nästan omöjligt. Lyckas man inte helt följa den i boken heller är det inget att hänga läpp över. Det är inte alldeles lätt i detta sammelsurium av ockulta sekter, elektriska experiment, häxkonster, och icke att förglömma, en mordlysten julbock. Men underhållande är det, och i en rasande fart går det. Lite som en Ture Sventon på speed, där Nils Håkanson rör sig sömlöst mellan realism och fantasteri. Litterära och populärkulturella förekommer ymnigt.

Men ”Den blinde konungens spira” är mer än en underhållande och välskriven pastisch. Det är framför allt en storartad, sinnlig och originell stockholmsskildring. 

I berättelsen om den växande staden där moderniteten tränger sig på går att skönja tydliga paralleller till dagens själlösa gentrifiering av Stockholm. 

ROMAN

NILS HÅKANSON

Den blinde konungens spira

Albert Bonniers, 447 s.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.