Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han läser Strindberg som Strindberg läste världen

August Strindberg i snön 1912.
Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN
Magnus Florin.
Foto: Ellerströms / Elleströms
Kristoffer Leandoer.
Foto: Elsa Håstad / Natur och kultur

I ”Lykttändaren” gör Magnus Florin en bokstavlig genomlysning av August Strindberg. 

Kristoffer Leandoer läser en överraskande studie av nationalskalden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Man behöver bara treva efter strömbrytaren eller sätta tändstickan till plånet för att innebörderna ska komma sättande. Ännu har vi inte läst och skrivit länge nog på bildskärm för att befria glödlampor, solsken, stearinljus och andra externa ljuskällor från sekeltjocka litterära avlagringar. Det sitter i förlängda märgen att ljus och litteratur hör ihop. Ämnet är överrikt på mening, ett självspelande piano. 

”Lykttändaren. En Strindbergsstudie”.

Ta bara ordet upplysning – vi behöver inte stor bokstav och bestämd form för att associera till peruker, salonger och encyklopedier, pudret sitter redan där. När Magnus Florin inbjöds att tala i Göttingen på temat ”Strindberg och upplysningen” valde han därför att tvätta av pudret och förstå ämnet konkret, utan idéhistorisk överbyggnad. Inte varför utan hur och vad: vilka ljuskällor används, och vad exakt gör de? Närma sig frågan ur materialsynpunkt, som en garvad teaterarbetare: vad ska hämtas upp från förrådet – fotogenlampor, stormlyktor, ficklampor eller kandelabrar?

Hur luktar och smakar det, är det varmt eller kallt?

”Lykttändaren” är resultatet av denna inventering. Belysningen hämtas från ett långt yrkesliv i teaterns tjänst. Fram växer genom egna minnen och inhämtade vittnesmål en enastående hyllning till teaterarbetets praktiska sida, och alla de människor som möjliggör varje föreställning vid sidan om strålkastarljuset, all kreativ forskning som försiggår i det tysta på dramaturgiat, i ateljéer och verkstäder.

Över ”Lykttändaren” svävar välvilligt Gaston Bachelards ande, lika ointresserad av tidsaxlar och gängse litterära genealogier som nyfiken på konkreta, sinnliga kategorier: hur luktar och smakar det, är det varmt eller kallt? Till synes i förbifarten, som vore det en oavsedd bieffekt, tecknas en förvånansvärt heltäckande bild av vår nationalskald genom dennes skeden: från kulturradikal till sagofarbror som anar Guds väsen i en solkatt. Teknikhistoria, mytologi, alkemi, stadsarkiv, teaterliv – ingen disciplin kan försmås när man ska gå den praktiska vägen till en författare som var intresserad av allt – allt! – praktiskt.

Metoden i ”Lykttändaren” är att helt enkelt läsa Strindberg som Strindberg läste världen. 

Plötsligt visste varenda stockholmare precis hur det gick till hemma hos Strindberg.

Hans dramer, tydligast kammarspelen, tillkommer i en tid när belysningens ändrade villkor omförhandlar relationen mellan privat och offentligt. Plötsligt är inte längre hemmet en behagligt halvskum fristad att kika ut på stadslivet från, utan en upplyst scen blottlagd för omvärldens blickar. ”Lifvet blir offentligt”, konstaterar Strindberg i en efterlämnad anteckning. För honom, först i raden av svenska män i offentligheten som förenat privat skygghet med aggressiv publicitetsjakt, illustrerade stadsbelysningen det egna livsdramat: plötsligt visste varenda stockholmare precis hur det gick till hemma hos Strindberg. Just denna ljusförflyttning är plågsamt igenkännbar för oss nutidsmänniskor, som ser gränsen mellan privat och offentligt förvittra närmast timme för timme. För oss är den sene Strindberg, som vill skruva ner lågan, mer tillgänglig än han som ville stjäla ljuset och sätta fyr på hela rasket.

Boken avslutas med några citat från Strindbergs efterlämnade papper, varav jag finner ett särskilt suggestivt: ”Vattenkaraffen tänder eld på gardinerna.” Den första tanken – nu har han väl ändå blandat ihop elementen, den gamle alkemisten? – vänds i bilden av hur reflexer från karaffen får det tunna vita gardintyget att lysa upp. 

Överraskande och ekonomiskt, liksom hela denna bok som på begränsat utrymme sätter i gång stora tanke- och bildalstrande processer. Ungefär som dramaturgens kontor på den stora teatern, kan man tänka.



SAKPROSA

MAGNUS FLORIN

Lykttändaren. En Strindbergsstudie

Ellerströms, 144 s.



Av Kristoffer Leandoer

Magnus Florin är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Lykttändaren” av Kristoffer Leandoer, författare och kritiker på Svenska Dagbladet. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.