Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han klär av kufarna i den sossetrygga avkroken

Hans Gunnarsson.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers
Hanna Nordenhök.
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Bormann i Bromma” packar Hans Gunnarsson upp livets futtiga klichéer.

Hanna Nordenhök finner burleska noveller om kufar, golfare och feminister.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I samtliga av Hans Gunnarssons nya noveller för ett namnlöst ”vi” ordet. Dessa opålitliga viberättare har ett sinsemellan påfallande likartat tonfall, vardagligt bekant men med ett skevt grundackord som ger dem en air av kuslighet. 

”Bormann i Bromma”.

Växlingen mellan novellernas olika sammanhang förändrar inte den klangen nämnvärt, om det så handlar om ett självrättfärdigt medborgargarde, en feministisk sekt infiltrerad av en wallraffande författare, ett golfgäng med en besvärlig smygnazikompis eller en svensexa som – kanske, kanske inte – urartat i gruppvåldtäkt och mord. 

Vad som intresserar Gunnarssons ekvilibristiska prosa är inte eventuella skuldfrågor, utan hur tvivelaktiga, eller bara simpelt mänskliga, gemenskaper skapar sina självbilder genom ett halt och bedrägligt, ofta floskelartat, språk. 

Örat ligger tätt mot den samtid där flockmentaliteter och ängsliga härmtrastbeteenden frodas, och man vet inte om dessa kollektiva vi:n bara är skvallerbyttor, konspirationsteoretiker eller opåkallade evangelister åt de, ofta manliga, kufar de berättar om, dessa ensamvarelser som förskjutits ur eller lämnat gemenskapen men inte upphör att hemsöka dem.

Människan i sig är en pappdocka.

Perspektivet är glidande – titt som tätt vidareförs detaljer ”vi” inte rimligtvis kan ha tillgång till. Ett grepp som med ett spefullt grin liksom pekar på sig själv, annonserar sig som just: form. Dessa burleskt smarta noveller skulle dock inte vara så drabbande om de inte också bars fram av den samtidigt förlåtande och skoningslöst avklädande kärlek till det futtigt levda livet som i mångt och mycket är författarskapets kännemärke. 

Om Gunnarssons personporträtt ofta ter sig pappdockeartade så är det för att människan i sig är en pappdocka: liksom sorgset skrapande på sin egen yta singlar hon genom en klichébemängd existens där tomheten tycks hägra runt varje hörn. 

Den skicklighet med vilken Gunnarsson skildrat denna existens i många av sina böcker lyser särskilt starkt i novellformen, som han bemästrar så till den grad att stilens flyhänthet i ”Bormann i Bromma” ibland nästan framstår som vårdslös. 

Med sina göteborgsvitsiga vändningar och sitt absoluta gehör för miljöer och sociolekter – Tipsextrat, den sossetrygga avkroken, ”Psykbrytspodden” – laddas texterna med en nihilistisk humor som får mig att tänka på de komiskt självemotsägande röster ur svenska djup man hittar i UKON:s eller Ida Börjels poesi. 

En författare som gärna och med gott humör staplar sina gestalters makabra livskatastrofer.

Ändå når dessa berättelser inte samma komplexitet som exempelvis romanen ”Rum för resande” (2016) och Gunnarssons tidiga novellsamlingar. I gengäld löper det en intressant metalitterär tråd härifrån och bakåt in i senare böcker, som ”Nattsida” (2019) och ”All inclusive” (2015), där författaralteregon och gäckande reflektioner över skrivandet och litteraturen glider in i handlingsförloppen. 

När en ”livsberättargrupp” i en av novellerna bönfaller några anonyma sabotörer som börjat skicka in tjogvis med fiktiva livsberättelser att sluta upp med sitt ringaktade tilltag – läser man det inte bara som ännu en sarkasm över samtidens begär efter det ”autentiska”, utan också som en självironisk kommentar av en författare som gärna och med gott humör staplar sina gestalters makabra livskatastrofer på varandra. 

”Ni tycks”, skriver de missnöjda livsberättargruppmedlemmarna, ”fullständigt oberörda av all tragik och allt elände som Ni ställer fram till beskådande, nästan som att det roar er att peka finger åt andras olyckor.” 

En självrannsakande öppning som vittnar om den motsägelsefulla existentiella svärta som bär upp Gunnarssons säregna författarskap, infernaliskt begåvad som det är på att mejsla fram de dystraste och dråpligaste av svenska samtidsvärldar.


NOVELLER

HANS GUNNARSSON

Bormann i Bromma

Albert Bonniers förlag, 208 s.



Hanna Nordenhök är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.