Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han förklarar hur man blir IS-terrorist

Henrik Bromander. Foto: JESSICA SEGERBERG / ATLAS
Foto: IZABELLE NORDFJELL

I Henrik Bromanders nya serieroman får vi se en arbetarkille bli IS-terrorist och en arbetartjej bli framgångsrik konstnär. 

Victor Malm snuvas dock på berättelsens potential. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är inga fel på Henrik Bromanders produktivitet. Tidigare i år gav han ut ”Högspänning”, en roman om en utslagen lärare och hennes elallergiska storm mot samhället. Jag beundrar den. 

Läraren Lotta blev lite som en sårig och snäll Theodore Kaczynski, pajad och radikaliserad av samtidens digitaliseringshets. Men hon var samtidigt så ömt porträtterad att jag, på fullaste allvar, blev övertygad om att elallergikern är denna vår postmoderna verklighets sanna hjälte, psykosomatiskt beredd att lämna allt som gjort livet meningslöst bakom sig. 

Hjältar kan man dock knappast kalla konstnären Lovisa från Hässleholm eller IS-terroristen Håkan från Tynnered, huvudfigurerna i Bromanders andra bok i år, serieromanen ”Shahid/Skärvor”. Här är anslaget både sorgligare och vanligare. Berättelsen är delad itu, man läser boken framifrån och bakifrån, och får se de två framdragna liven mötas i mitten. 

Figurerna ser ganska ofta mer ut som exempel i en social analys än som levda liv, lite som i Émile Zolas mest menlösa böcker.

Lovisa växer upp i gråskånsk arbetarklass, in på detaljen fångad av Bromander. Hon är ingen, och det görs klart för henne att hon ska vara nöjd med att förbli ingen, alldeles oavsett läshuvud och särskild teckningstalang. Vilket förstås får henne att fly.

Hon hamnar i Stockholms konstvärld. Bara för att upptäckta att hon inte passar in där heller. De kulturella ramarna är lika trånga som i Hässleholm, hur vidsynta konstnissarnas replikväxlingar än låter. Framgången som så oväntat kommer passar således illa; hennes liv blir ensligt, hopplöst. 

Håkans öde är lika sorgligt. Det tar inte många uppväxtskildrande rutor innan man förstår att hans livsstig redan är snitslad, att hopplösheten är hårdkodad. Efter några våldsbrott och en fängelsetur konverterar han till islam, radikaliseras på ett ganska vardagligt sätt och formas snart, och lika vardagligt, till IS-krigare. Vad skulle han annars ta sig till, när samvetet gnager och omvärlden stänger dörrar, sänker blicken? Bromander får utvecklingen att se naturlig, nästan självklar, ut. 

Läsaren berövas därmed Bromanders finaste, mest unika förmåga: inlevelsen.

Allting är snyggt gjort, särskilt teckningarna och sättet som Lovisas och Håkans parallella livstrådar tvinnas samman på. Men serieformatets knappare uttryck begränsar Bromander. 

Figurerna ser ganska ofta mer ut som exempel i en social analys än som levda liv, lite som i Émile Zolas mest menlösa böcker, där det en gång levande tryckts in i en naturalistisk experimentmaskin och omvandlats till preparat, bättre lämpade för mikroskopsundersökningar än berättande.

Émile Zola. Foto: // FÖRLAGSBILD /

Läsaren berövas därmed Bromanders finaste, mest unika förmåga: inlevelsen, hans kapacitet till ett slags radikal empati. Det är den som har gjort romaner som ”Bara en kram” och ”Högspänning” till några av decenniets bästa. Där får han mig att tro på skiten. Gör mig övertygad om att hans övergreppsbenägna karriärsfeminist och arga elallergiker bär på sanningar av både samhällelig och existentiell sort. 

Det lyckas han inte med i ”Shahid/Skärvor”.

Invändningen är kanske en smula genreelitistisk, men även om jag börjar gråta redan efter ett par sidor i Lovisas berättelse, och efter läsningen är så ledsen att jag bara vill sova, kan jag inte låta bli att undra vad Bromander hade förmått göra med det här materialet i romanens mer livlika form. 

Kanske något helt jävla storartat.

Serieroman

HENRIK BROMANDER

Shahid/Skärvor

Ordfront, 418 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Är litteraturmannen utrotningshotad? 

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.