Han förföljer sin dotter – för att rädda henne

Jesper Larsson är författare.
Foto: Severus Tenenbaum
Victor Malm.
Foto: OLLE SPORRONG

”Den dagen den sorgen” är Jesper Larssons återkomst till litteraturen efter 14 år. 

Victor Malm upptäcker en av de starkaste romanerna på länge.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kommer någon ihåg Jesper Larsson? Jag tror – tyvärr – inte det. Han debuterade 2003 med novellsamlingen ”snö, tårar” och gav 2007 ut ”Hundarna”, en märklig och djupt originell roman som borde ha rönt mer uppmärksamhet. Sedan gick åren, förvisso i en värld som gärna berömmer sig för gott minne, men mest för att skyla hur beroende den numera är av kändislogikens komponenter. 

Nästan alla bra böcker glöms bort, oftast ungefär när nästa säsong tar vid – också litteraturen är en del av konsumtionskulturen, även där råder köpa, sedan slänga.

14 år kan vara 40.  

Men den som har lite minne kvar hittar något ganska bekant i Larssons nya roman ”Den dagen den sorgen”. Stilen är inte, som i ”Hundarna”, utdragen och släpigt precis, den är snarare kärv, ryckig och pregnant, men den maler lika monologiskt. Genast stängs man in i medvetandet på den olyckliga man som för ordet. 

Hans fru är död. Han är snickare och vill vara en bra pappa till sin tonårsdotter Melissa, han ju den förälder som återstår. Men redan i början sätts tragiken – och den tragiska moralen – på pränt: ”Så här i efterhand förstår jag att jag svek henne men då tänkte jag precis tvärtom, att det var hon som svek mig. Men man behöver inte vet allt om varandra. Man behöver inte gräva i allt. Jag förstår det nu.” 

Viljan att veta det som man egentligen borde lämna därhän är en klassisk och välfungerande dramaturgisk motor, och att som Larsson låta den brumma inuti ett enda medvetande är smart. Allt vi får är en mans trånga perspektiv, vi har ingen aning om vi ska lita på hans ord eller inte. Så kan man tydligen skapa skakande spänning.

Bekännelse alltså, men inte för syndernas förlåtelse, utan glömska. Nåden som finns kvar efter Guds omvittnade död.

Dottern har börjat leva sitt eget liv. Hon har vänner, många vänner, hon har också engagerat sig i Djurens röst och går en skrivarkurs. Han är som sagt snickare, han har smutsiga händer – den enkla men effektiva bilden återkommer – och även om den bara nästan uttalas finns den gnagande oron där från början. Skäms hon för honom? 

Det vet han inte. Han vet heller inte vad som egentligen pågår i hennes liv. Och därför ägnas nästan 130 sidor åt hans plågade, paranoida, kränkande och våldsamma försök att nå fram till henne, skydde henne, förstå henne. Det lyckas inte, det blir snarare förföljelser, trakasserier. Hänsynslösheten är inget som finns där från början. Den föds plötsligt, mellan raderna, utan att man märker det; ibland ser han sig själv utifrån, i små skamsna satser som skjuts in i flödet, rodnader på berättarkinden. 

Mer än gång går tankarna till sena Stig Sæterbakken, det kompakt svarta i en roman som ”Osynliga händer”. ”Den dagen den sorgen” är dock mer tragisk än moraliskt ambivalent. Genom att i korta blänk göra läsaren varse att romanen är text som berättaren själv skriver – i realtid – framställs berättelsen som ett desperat försök att göra sig kvitt skammen och skulden (”Jag kan bara hoppas att orden stannar kvar på papperet, att dom tar minnena med sig och stannar där och aldrig kommer tillbaka”). Bekännelse alltså, men inte för syndernas förlåtelse, utan glömska. Nåden som finns kvar efter Guds omvittnade död. 

Det är mycket snyggt, och ”Den dagen den sorgen” är en lysande roman. Jag kan bara hoppas att den inte glöms bort. 


ROMAN

JESPER LARSSON

Den dagen den sorgen

Nirstedt/litteratur, 130 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



”Man är äcklig om man tänker så”

https://embed.radioplay.io?id=91531&country_iso=se

Jan Emanuel Johansson berättar om hur han blev Aftonbladets statsministerkandidat. Dessutom: den gränslösa pressisen och Croneman vs Gad. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.