Han för vidare Sara Danius arv

RECENSION. Salig Sara Danius essäkonst hade blick för detaljens förmåga att förändra helheten. Ett sådant seende, brett och ändå skarpt, som leder läsaren ner i djupet, äger även kritikern och författaren Dan Jönsson.

Hans nya bok ”Paradisgenen” inleds år 2015, i den svenska flyktingkrisen, under Trumps kampanj. Skriver sig därifrån år för år. På de sista sidorna sprakar nyårsraketerna, 20-talet inleds, nyheterna ska strax säga ordet pandemi.

Vad har inte hänt under detta halva decennium? Och vad hände innan? De flesta är klara över att politik och klimat på senare år rusat (och alltjämt rusar) mot dystopiska scenarier. Demokrati och ekosystem befinner sig under betydande förstörelse. Detta kretsar boken kring. Men främst utforskar den vad som genom tiderna tänkts och gjorts i fråga om de pessimistiska förutsägelsernas motsats, utopin, paradiset. 

Inte bara föreställningen om ett andligt, utan de konkreta försöken till utopi här och nu. Socialistiskt, kommunistiskt, kristet, nyliberalt. Utgångspunkten är att hoppet om en bättre värld, en mera rättvis ordning, finns i våra gener. Och att vi lever i oro och framför allt förnekelse, trots att vår tid, vare sig vi vill eller inte, de facto är revolutionär.

Under strövtågen stöter Dan Jönsson på både idégods och konkreta spillror. Metoden är att gräva där han står. Bokstavligt talat i trädgårdslandet, liksom ur sin imponerande beläsenhet och minnena av ungdomstiden som kommunist. Återkommande lämnar han skånska hembyn Örtofta, färdas genom tre kontinenter och över två årtusenden. Dubai, Kina, USA, Ryssland. Besöker ofattbart snabbt uppsmällda arabiska lyxstäder, köar till Lenins dammiga mausoleum, letar sig in i skogen till övervuxna ruiner där amerikanska socialister satsade på kollektivism, självhushållning eller kanske sektliv.

Kommunismen ser han som ett utopiskt försök med dystopiskt resultat.

Min beskrivning låter som en sådan där bok man känner att man borde läsa, men som förblir oöppnad just för innehållets avskräckande tyngd. Eller som en essäistisk labyrint som resulterar i desorientering i stället för klarhet och insikt. Men tvärtom, jag finner mig sluka ”Paradisgenen”, låter mig svepas med.

Det är värmen, distansen, ödmjukheten och nyfikenheten som gör det. Och den stilistiska höjden. Den enda skavanken är en malplacerad drömsekvens mot slutet.

Dan Jönsson summerar samtidigt sitt vuxenliv, som började när Berlinmuren slogs ner och historien skulle vara slut. Då slet han på sockerbruket och låg i fejd med en kolerisk hyresvärd. Därefter det skrivande livets trevande mot kulturlivets portar och efterhand femtioårsålderns råsopar – en dotters cancerdiagnos, en gäckande svart fläck i synfältets kant. Det där hisnande som vi alla uttrycker i banala fraser: oj vad det gått fort (och hjälp vad lite som är kvar!).

Kommunismen ser han som ett utopiskt försök med dystopiskt resultat. Sovjet haltade på in i det sista, för trots att medborgarna in i skinnet kände systemets alla brister kunde de inte föreställa sig något annat.

Hypernormalisering, kallar Dan Jönsson tillståndet. Och menar att vi i dag är lika hypernormaliserade. Men av den nyliberala kapitalismens rådande ordning. Trots att den förtär planeten och intecknar framtiden håller vi kvar på stadig kurs mot kraschen.

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.