Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han får mig först att osäkra min pickadoll

VETERAN. Författaren och poeten Ulf Eriksson debuterade 1982 och har sedan dess gett ut mer än 30 böcker.
Foto: Sofia Runarsdotter
Victor Malm.
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Ulf Erikssons ”Fönstret i parken” avslutar en trilogi av filosofiska romaner. 

Victor Malm blir impad av en lika smart som uppfordrande konstruktion. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kalla något för en ”filosofisk roman” och jag osäkrar min pickadoll. Eller skepsis. 

Ulf Erikssons nya bok ”Fönstret i parken” säljs på försättsbladet in som den sista delen i en trilogi av sådana, föregången av ”Överrocken” från 2010 och ”Kortfattad besvärjelse av en taxichaufför” från 2012. De är precis så pretentiösa som den senare titeln antyder. De litterära musklerna är hårt spända, liksom exponerade. Och det av en anledning: Eriksson är en ovanligt bildad man, han skäms inte för att visa det.

”Fönstret i parken” är inget undantag. Den som gillar Gerard Genette kan ha väldigt roligt med att bena ut berättarteknikens kronologiska krumbukter. Den som fascineras av ekfraser kan tänka länge på hur varje kapitel startar i en beskrivning av en teckning, för att sedan kasta sig ut i situationen som gav upphov till teckningen, ett minne som ibland växlar över i ett annat minne, som om det fanns titthål eller fönster mellan dem. Den som kan tänka sig att fördriva tiden med att kamma fram betydelsen i intertextuella lekar har en härlig uppgift framför sig. John Ashbery finns här, flera gånger, och det gör även Louise Glück och Bo Carpelan, Elsa Beskow och Edgar Allan Poe

Sa jag att jag var skeptisk? Japp. Men det är väldigt snyggt, alltihop. Ingenting gör mig gladare än när förväntningar kommer på skam och stora filosofiska pretentioner infrias.

Vi är alldagliga, ordinära, men ändå unika ljusfläckar i tidens väldiga labyrint.

”Fönstret mot parken” är en märklig och ganska vacker roman om en ensam man som heter Max. Han bor och lever sitt liv vid en stor park i en stor stad, och även om läsaren fort anar vilken är det inte viktigt. Max liv är litet. Han promenerar, han minns, han sköter sitt jobb i en järnaffär och ibland besöker han sin plötsligt försvunna väns övergivna lägenhet, fylld av böcker och konst. Angel, den misantropiska akademikern, har lämnat livet bakom sig. Verkar det som. 

Oavsett har hans försvinnande lämnat ett tomrum i Max liv. Det är i det som romanen utspelar sig. Den experimentella berättartekniken, nämnd ovan, fungerar både som en originell, ganska djärv gestaltning av Max vanliga lilla liv och som en grundpelare för den filosofiska romanens filosofiska spekulationer: Livet, verkar tesen vara, är inte mer än en drös tillfälligheter, fantasier, inbillningar och minnen som råkar rimma med varandra. Vi är alldagliga, ordinära, men ändå unika ljusfläckar i tidens väldiga labyrint

Det är bra skit. Vacker rentav. Musklerna är stora, starka och spända, men Eriksson har litterärt vett nog att inte ta av sig tröjan. 

Det finns kanske mer sorg än tröst i den tanken.

Visst, här finns en tålamodsprövande förkärlek för klurighet, abstraktioner och formella lekar, men den som står ut blir belönad. Genom hela romanen löper nämligen en lika ödmjukande som uppfordrande påminnelse.

Känner du dig som huvudpersonen i ditt eget liv? Antagligen, det gör de flesta, jag också. ”Likväl kan det i stället mycket väl vara så att man spelar sitt livs verkligt viktiga roller i egenskap av bifigur i andras liv. Men de rollerna och deras inverkan på samhället och historien får man aldrig erfara ur något individuellt perspektiv”, skriver Eriksson.

Det finns kanske mer sorg än tröst i den tanken. Men jag är osäker på om sanningen om saker som vänskap, kärlek och solidaritet går att närma sig på ett annat sätt. 


ROMAN

ULF ERIKSSON

Fönstret i parken

Albert Bonniers, 164 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.