Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han började på Bofors för att starta revolutionen

Gunnar Lindstedt håller sig med arkiv och knattrar på maskin. Han är old school. Och borde förbli det, menar Torbjörn Nilsson.Foto: Ninni Oljemark. / N&K

I Gunnar Lindstedts ”Stålår” skildras 1970-talsvänstern genom vapenindustrin i Karlskoga. 

Torbjörn Nilsson ser en författare som rör till det för sig med ordet ”jag”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Stålår” är en bok om 1970-talet, skriver förlaget i sin presentationstext. Så långt är allt enkelt. Boken handlar om Bofors, kanon- och krutindustrin i Karlskoga. Om ett företag som efter andra världskriget fortsätter att expandera eftersom Sverige ska vara neutralt och eftersom kalla kriget ställer krav på sofistikerade vapen. 

Bofors levererar. Till staten, i nära samarbete med staten. Och till denna av sextiotalsoptimism präglade bruksortsstad anländer en ung Gunnar Lindstedt, eftersom pappa har fått jobb på Bofors. Om det handlar ”Stålår”. 

Men vad händer när de bästa reportrarna börjar använda ordet ”jag”?

Texten faller ner och dör. 

Jag påpekar inte detta bara för att Gunnar Lindstedt är en av de bästa reportrarna Sverige har, men för att det har ett principiellt värde. 

Beskrivet så här låter det som att den här boken håller ihop.

För bredvid berättelsen om det svällande Bofors – den som handlar om hur företaget vartefter söker sig en exportmarknad och som slutar med mutor och skumraskaffärer – etablerar Lindstedt en berättelse om den nya vänstern. Eller om sig själv. Hur han överger kamraterna i Missionskyrkan, går med i FNL, snart sitter och gafflar på KFML(r)-möten. Hur han tar anställning hos kanontillverkaren för att där etablera cell och möjliggöra revolutionen. 

Beskrivet så här låter det som att den här boken håller ihop. 

Men det gör den inte.

Det har med Gunnar Lindstedts stil att göra. Han är old school. Gunnar Lindstedt gör inga grimaser när han skriver. Läs hans bok om ”Scandinavian Star” från 1991 så får ni se. Hans språk är enkelt, förrädiskt enkelt, för med små medel bygger han upp extremt effektiva scener. Det är en stil där ett ”jag” inte alls har en plats. I några böcker, som i ”Olja” från 2005, har han anlagt en parallellberättelse där han själv finns med. Men då har funktionen varit tydlig: ”jaget” har utgjort ett komplement till skinnpajsprosan, en tillbakalutad kommentar. 

I ”Stålår” tar ”jaget” över och rör till. 

Läsaren får så många fylliga referat av brev till och från Gunnar Lindstedts gamla flickvänner, så många rapporter inifrån bokstavsvänsterns idiotmöten att storyn – om den nu finns där – försvinner. Ett tag är Ingvar Bratt, han som avslöjar mutorna, huvudperson. Ett tag är det Olof Palme. Mest känns det som en självbiografi – det kanske det är – men det blir det ändå inte. På slutet far Lindstedt till dagens Karlskoga och träffar en ny generation arbetande invandrare. Plötsligt är det Karlskoga som är bokens huvudperson. 

Bra bok, men blev den bättre för att läsaren fick veta exakt när Orrenius svalde en klunk te?

Jag har inget emot Karlskoga. 

Jag har kanske inte ens något emot den här boken – bitvis läser jag med intresse – min invändning är principiell. 

Att det där ”jaget” som stjälper allting är standard i sakprosa nuförtiden. 

”Skriv in dig själv och din relation till researchmaterialet så ska du se att vi kan göra en bok av det här”, säger förläggarna till författarna. 

Och böcker blir det. 

Men blir de bra? 

Jag kan inte påminna mig att jag läst någon ickefiktiv svensk bok de senaste åren som blivit bättre av det där ”jaget”. Niklas Orrenius ”Skotten i Köpenhamn”, till exempel. Bra bok, men blev den bättre för att läsaren fick veta exakt när Orrenius svalde en klunk te? Det hade blivit bättre om Orrenius strukit sig själv, det blir det alltid. 

Jag hatar inte 'jag'.

Det finns förstås undantag. I Matilda Gustavssons ”Klubben” har ”jaget” en annan uppgift än den så vanliga – att täta luckor i undersökningen och föra handlingen framåt. Hon gör sig själv till nyansen i berättelsen om Kulturprofilen. Det tillför något. Jag kan också uppskatta klassiska eleganta exempel. Som när Gay Talese efter två tredjedelar av sin bok om den sexuella revolutionen i sextiotalets USA skriver in sig själv i tredje person med samma biografiska noggrannhet han tillämpat på alla andra personer i boken. 

Jag hatar inte ”jag”.  

Men att få läsa en författare som helt litar på det hon funnit, på materialet i sig, det är en ynnest få förunnad i dessa dagar. 

I ”Stålår” är väl tanken att Gunnar Lindstedts misslyckanden att bygga KFML(r)-cell på Bofors ska synliggöra den socialdemokratiska Metall-klubbens dominans i Karlskoga. Jag tolkar greppet så. Fast pampfaktorn kommer fram först när han några sidor sedan gestaltar maktordningen, rakt refererar vem som blivit fackordförande när och kommunalråd när.   

Då blir systemet synligt. 

Eftersom det är Gunnar Lindstedts egentliga stil.

SAKPROSA

GUNNAR LINDSTEDT

Stålår

Natur & Kultur, 355 s. 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.