Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han blottar Europas ofattbara barbari

Peter HandbergFoto: FAETHON
”Världens yttersta platser. Judiska spår.”
Hanna Nordenhök.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I ”Världens yttersta platser” reser Peter Handberg i Alfred Döblins fotspår.

Hanna Nordenhök läser en omistlig skildring av Europas judiska historia.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är någonting särskilt med hur kroppar och landskap framträder och korsar genom varandra i Peter Handbergs svåruthärdliga reseberättelse ”Världens yttersta platser. Judiska spår”. Boken har under hösten utkommit på det omistliga lilla förlaget Faethon, och på måndag har den chansen att vinna Augustpriset för bästa sakprosabok. Det vore i så fall ett mycket välförtjänt pris. Handbergs täta, vindlande och djupt personliga skildring av en monstruös bit europeisk historia är omistlig läsning. 

Handberg har översatt och därigenom på djupet närläst Alfred Döblins ”Resa i Polen”, en skildring av en resa den tysk-judiske författaren företog på 1920-talet, i efterdyningarna av den pogromvåg som åren före hade dragit genom de judiska samhällena i polska Galizien. Det är också i Döblins fotspår Handbergs egen resa genom nutidens Polen och Ukraina går, och resultatet blir en bottenlös skildring av våld, absolut utsatthet och mänskligt barbari. 

Det handlar i stor utsträckning om att spåra en bortträngning, om en framkallningsprocess av dolda världar, marginalanteckningar och händelser bakom utsuddanden och glömska. Precis som sin föregångare Döblin trasslar Handbergs berättare med låset till dörren som ska slås upp mot dessa erfarenheter och platser som ”skiftar skepnad i takt med [hans egna] upplevelser”, där nutidens lugna ytor klyvs av det förgångnas brutalitet. 

Överallt skalas lager på lager av spår fram ur husväggar, gatustenar och landsbygder efter ett vitalt judiskt liv, och senare dess utrotning.

Kompositionen är yvig, flackande, som om själva språket befann sig i total samklang med berättaren medan han rör sig mellan de laddade platser som ska uppsökas. Essäistiska avsnitt varvas med historiska redogörelser och vittnesmål från överlevande, liksom transkriberingar av intervjuer med polacker och ukrainare han möter tillsammans med olika tolkar på vägen. 

Kunskapskällorna är många: från Gitta Serenys intervjuer med tongivande nazister till gamla bortglömda radiotelegram ur brittiska arkiv, Hitlerjugends tidskrift Junge Welt, Joseph Roths reportageresa i sin barndoms Galizien, tioåringars dagböcker från ghettot i Lwów och Himmlers tjänstekalender – liksom ett brev från den judiska glasmästare i Wien som ramade in och sålde Adolf Hitlers målningar på 1910-talet, och en gammal nazistisk Baedekerguide över Lublindistriktet.  

Handberg färdas ”genom ett vimmel av historier som vill berättas”, genom skogar som suckar av ”undansjunket lidande”, städer som ännu ”vilar i dödens skugga”. Det är ”trakter översköljda av våld”, och landskapen blir till palimpsester: överallt skalas lager på lager av spår fram ur husväggar, gatustenar och landsbygder efter ett vitalt judiskt liv, och senare dess utrotning. På massgravarna odlas grönsaker och betar kor, i stadskvarteren där de judiska kommuniteterna levde, ofta i djup fattigdom, flanerar ungdomar utanför McDonald's. En gång iakttog Döblin på samma platser de nedbrända husen efter pogromerna, men han såg också jiddischteatrarna, synagogorna, de judiska bokförlagen, syltorna, reseagenturerna och en stark och mobiliserad kvinnounion. 

Ur intervjuerna med människor Handberg kommer i kontakt med stiger ofattbara berättelser.

En sömnig katt sträcker ut sig i solen vid en spårvagnsväntkur där koncentrationslägret Janovska brukade ligga utanför Lwów/Lviv, och där överlevaren och nazistjägaren Simon Wiesenthal var fånge. På de judiska begravningsplatserna i de gamla shtetlarnas utkant syns gravstenar från 1500-talet. 

Och ur intervjuerna med människor Handberg kommer i kontakt med stiger ofattbara berättelser, ibland ”framsagda som om det handlade om vardagliga petitesser”. Som den i intervjun med mannen som när han som yngling arbetade intill dödslägret, varifrån likstanken stod som ett moln och lägerorkestrarnas högljudda musik steg mot himlen för att dränka de döendes skrik, i en kikare studerade de nakna judinnorna i lägret medan de sköts ihjäl. 

Det finns en frenesi och skakighet i denna reseskrift som gör den både sårbar och exakt, besinningsfull och nervig. De många utropstecknen, den plötsliga växlingen mellan presens och imperfekt – som om tidernas genomkorsning i berättarens varseblivning blev helt och hållet sömlös. Som om det överväldigande i de erfarenheter som behandlas avsatte sig i berättelsens själva grammatik. När Handbergs berättarjag målmedvetet linkar fram på en skadad fot längs den 3 kilometer långa sträcka från Lublins stadskärna, där tjugoåttatusen av stadens fyrtiotretusen judar drevs till fots 1942, för att på uppsamlingsplatsen lastas på tågen mot förintelselägret Belzec – blir det en bild av en kropp som bokstavligen bågnar inför trycket av historien. ”Världens yttersta platser” är en fysiskt kännbar bok.  

Han träffar en historiker som pratar om hur talföra polacker var på 1980-talet .

Och på den värkande foten haltar berättaren vidare, djupt försjunken i skrivandets och erfarandets skärpta uppmärksamhet, en närvaro som ibland gör honom illamående. Han lyssnar till vittnen, läser i böckerna, domstolshandlingarna och arkiven. Han besöker rum där SS-män har suttit framför brasan och lyssnat på Wagneroperor på grammofon. Han visar oförtröttligt upp svartvita fotografier för knappt intresserade polacker han träffar av husportar i närheten av deras hem där hakkorsen en gång vajade. Han träffar en historiker som pratar om hur talföra polacker var på 1980-talet då Claude Lanzmann gjorde dokumentärfilmen ”Shoah”, men att ingen i dag längre vill prata, delvis på grund av de nya polska lagar som förbjuder alla beskyllningar av Polen för nazisternas brott. 

På Facebook följer Handberg sonen till den osedvanligt bestialiske och metamfetaminmissbrukande SS-chefen Odilo Globocnik, ansvarig bland annat för förintelselägret Belzec och Treblinka, medan han undrar hur barn till mördare förhåller sig till sina föräldrar. 

I huset där denne Globocnik bodde under krigsåren släpps Handberg senare in av en nittioårig polack som visar honom runt. Mannen kördes tillsammans med sin familj ut ur huset 1939 för att ge plats åt SS-chefen, och fick det tillbaka först efter kriget. 

I Globocniks sovrum är inredningen oförändrad sedan kriget, väggarna är täckta av träpaneler med en lång metallbård av svastikor: mannen sover sedan decennier själv där inne. 

ESSÄ

PETER HANDBERG
Världens yttersta platser. Judiska spår

Faethon, 355 s.

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Asparna”.

 

LÄS MER – Duraid Al-Khamisi: Ett dödligt mörkt moln har lagt sig över orten

LÄS MER – Malte Persson: Stalin kallade honom ”usling” och ”träskalle”

 

Är litteraturmannen i fara?

Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén.

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.